Efter att ha överdoserat på krigsfilmer under en tid så har jag utvecklat en överkänslighet för mönstren; jag ser dem tydligare, och jag blir mycket tröttare på dem.
Den typiska dokumentärfilmen om andra världskriget kan först delas upp i två delar: film och prat.
Pratet: En förtroendeingivande stämma läser upp texten, med konstant takt och ljudnivå från början till slut.
Filmbilderna utgörs av korta klipp om 2-4 sekunder. Svartvita (när de inte gått genom koloriseringshelvetet) actionbilder: störtbombare i dykning, stridsvagn dundrar fram, Hitler talar, flyktingar på väg, artilleri i motljus, hus brinner, bombmatta uppifrån, Belsen-grav, soldater i Nürnberg-uppställning och några andra standardklipp, det ena efter det andra. Ibland finns en sorts koppling till pratet, ibland inte. Anakronismer, som när bilderna är från 1944 men speakern inte hunnit längre än 1939, är legio. En del klipp är betydligt vanligare än andra, i sådan grad att man misstänker att det är tjänstefel att inte använda dem.
Journalfilms-kompotten kan brytas av tre orsaker: kartor, ofta med animerade gränser och pilar; intervjuer med folk (i neutral studiomiljö, och man ser aldrig intervjuaren); filmbilder från omtalade platser som de ser ut idag.
Så. Har jag glömt något viktigt?
Man märker klichéerna tydligast när man då och då ser dokumentärfilmer som inte gjorts efter mall. Och inser att långvarigt tittande på History channel, Discovery-dokumentärer m.fl. ger mindre lön än man kan tro.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
En sak du missade är att de allierade staterna och alla dess soldater alltid framställs som 100% goda, självuppoffrande och korrekta enligt alla krigslagar och de flesta civila lagar.
Nej - jag är inte nazistsympatisör för fem öre, men jag är heller inte så naiv att jag tror att ingen allierad någonsin gjorde något "elakt".
Glöm inte det tillagda ljudet! Har man väl börjat störa sig på det finns det ingen utväg. När det visas klipp utan ljud från tex något av världskrigen läggs ljud som ska passa in. Bland "favoriterna" finns "kloppeti-klopp" när hästar är i bild, "bruuuum" när tunga motorfordon syns och självklart att alla gånger kanoner avfyras hörs samma bom.
Åh... Nej, jag hade inte tänkt på det, och ja, nu lär jag inte glömma bort det.
mrarboc: Jovars, jag tänkte mest på standardgrepp i det rena hantverket.
Efter den här http://www.youtube.com/watch?v=aHun58mz3vI var det svårt att se ett nyhetsinslag på ett tag. (Utan att skratta alltså).
Mrarboc verkat tänka på krigsfilmer, som utspelar sej då. Jag skulle inte kalla dom ”krigsdokumentärer”, men dom kan vara mer eller mindre nära. Själv betraktar jag västmakterna, som någorlunda goda. Sovjetunionen och Nazityskland, ser jag som lika goda kålsupare. Det fascistiska Italien, var inte alltför långt efter. Japans brott tror jag huvudsakligen berodde, på skillnader i vad som ansågs hederligt. Det förklarar också varför så många japaner, hellre begick självmord än togs tillfånga. Dom utgick från att dom skulle behandlas, med samma grad grymhet, som dom själva behandlade sina fångar. Vilket i många fall var felaktigt.
Det fanns faktiskt färgfilm, vid tiden för Andra Världskriget. Problemet var att dom återgav färgkontraster, som mycket större än dom var. Beige hud blev till exempel delvis vit, delvis orange. Dom mörkare delarna av huden, blev då orangea. Dessutom vet jag inte, om så många färgfilmer överlevt. I Storbritannien har man samlat ihop filmer, som faktiskt filmats i färg. Dom utgjorde råvara, för teveserien ”Krigets Färger”.
Själv försök jag titta på dokumentärer om livet i vatten då och då. Tyvärr påminner musiken om när man försöker sjunga nedsänkt i ett badkar och ger samma panikkänslor. Så jag får väl hålla till godo med zebror och gnuer.
Skicka en kommentar