Den rena ättiksyran [E260] saknar all arom och alla de smakämnen, som göra alkoholättikan i mångas tycken välsmakande. Därför tillsättas till ättiksyran konstgjorda essenser och extrakter, parfymer m.m., hvarefter den helt enkelt utgifves för "matättika" och "alkoholättika", och allmänheten blir bedragen. Ty dylik ättika är lika lite "alkoholättika" som margarin är smör.- Ur Anders Roswall, Handbok i varukännedom (Nils Ander Förlag, Stockholm, 1903), s. 147-48
Ännu värre kunde det tydligen bli när synnerligen undermålig vara utröres till korf, om förf. inte överdriver en smula (vilket nog inte var nytt ens 1903):
Trots veterinärernas ständiga räfst med de samvetslöse korffabrikanterna är man likafullt utsatt för de mest vidriga förfalskningar. Det hör till ordningen för dagen att i korffabrikerna beslag göras af skämda köttpartier och af kött efter djur, nedslaktade för sjukdom eller själfdöda.
Genom diverse kryddtillsatser, rökning och saltning samt inblandning af färskt kött döljes den vidriga smaken af dylika beståndsdelar. Men deras ohälsosamma och giftiga inflytanden på människans organism upphäfvas naturligtvis icke därom.
Äfven i korf, som blivit tillverkad af fullt friska ingredienser, uppstå ofta af sig själfva ytterst häftiga och starka gifter, s. k. korfgifter, som t. o. m. kunna förorsaka döden.- Roswall, s. 196
Sistnämnda kan tjäna för att påminna: Clostridium botulinum är en helt naturlig bakterie, och dess botulinumtoxin ett av de giftigaste ämnen mänskligheten känner. Kaliumnitrit (E249) och natriumnitrit (E250) är inte naturliga eller traditionella i vår kost. Man har funnit detta brott mot traditionen avgjort uthärdligare än korvgifterna.
2 kommentarer:
I korv kan man tydligen dölja, lite vad som helst. Därför tror jag att sojakorv, var något av den första köttfria ”charkprodukt”, som någonsin tillverkades. Det sägs att Konrad Adenauer sökte patent på sojakorv, redan vid Första Världskrigets utbrott. Om han inte sysslade med mattillverkning då, ser jag det som ett löst ryckte.
Mycket bra bok, har den själv. Författaren har en del intressant att säga om gåslever, ca 100 år innan stockholmskrogarna började plocka bort den, och konstaterar vikten av varukännedom i en tid när industrin tillverkar sådant vi behöfva men också mycket som vi icke behöfva.
Skicka en kommentar