Enligt Sundhetskollegii kungörelse af den 28 februari 1876 kunna "utan men för hälsan begagnas till färgande eller prydande af konfekt, dragantarbeten, glacer, bakelser, likörer, syruper, eller andra till förtäring afsedda varor" följande färger:Det kan noteras att det färgämne som ovan kallas konsionell eller karmin idag kallas karmin eller karminsyra, betecknas E120. Det finns i bl.a. Ahlgrens bilar, har använts sedan 1500-talet, och är inte syntetiskt utan naturligt - det tillverkas fortfarande från de torkade kochenill-sköldlössen. Det måste räknas som äkta, hur "traditionellt" vet jag inte.
Hvita
Krita, stärkelse (af sädesslag, arrowroot eller potatis).
Svarta
Bensvärta, elfenbenssvart, kimrök, kolsvart, lampsot, tusch.
Röda
Alkannarotbark [henna], fernambuk eller bresilja [Caesalpinia echinata, ett träd], konsionell [torkade sköldlöss], röd sandel, safflor [örten Carthamus tinctorius], safflorkarmin [? kan vara tysk synonym till safflor; karmin = konsionell], saft af berberisbär, saft af hallon, saft af röda vinbär, saft af tranbär, äkta karmin [samma som konsionell].
Gula
Gulbär (persiska bär, avignonbär), gulträd (gelbholz), gurkmeja, orleana [annatto], qvercitron [från färgek, Quercus tinctoria, ringblomma, saffran.
Blå och violetta
Blåbärssaft, campechträd (blåholz), indigo, indigokarmin, luktvioler, malvablommor, bresilja, ultramarin (den i vårt land försålda är ofta arsenikhaltig), saft af svarta körsbär, svarta mullbär, svarta vinbär eller slånbär.
Gröna
Pistacier (pistasch), spenat, samt blandningar af ovannämnda gula och blå färger.
Bruna
Brändt kaffe, brändt socker, choklad, kateku [katechu, från trädet Akacia catechu], kina [från kinaträdet Cinchona som f.ö. växer i sydamerika och inte har med Kina att göra], lakrits.
Metalliska
Äkta bladguld, bladsilver, musselguld och musselsilver [sistnämnda är samma metall i pulverform]
En sista kommentar:
Det började sommaren 2002. Mats-Eric Nilsson och hans bror avnjöt varsin Magnum Pistage. Efter att brodern studerat innehållsförteckningen kom han till den oväntade slutsatsen: glassens gröna färg inte kom från pistage – utan från ett färgämne och spenat!- Glassen innehöll spenat, Norran, 28 oktober 2008
Spenat har alltså varit OK som färgämne i mat, även glacer, sedan 1876.
6 kommentarer:
Om man inte färgade pistageglassen, skulle den den vara turkosgrå. På samma sätt skulle päronglass vara ljusgul. Undrar just varifrån idén kommer, att päronglass ska vara grön? Jag har stött på vaniljglass, som varit allt från mjölkvit till solgul. Med vaniljstång men utan konstgjort vanillin, blir den blekgul med svarta prickar. Det måste ha varit den färgen man försökt immitera, och gradvis kommit längre och längre ifrån.
Det där med guld och silver verkar tvivelaktigt. Kan man verkligen äta det, utan att kroppen tar märkbar skada? Det kanske är ohälsosamt i längden? Skulle jag få en sötsak, med bladguld eller bladsilver, skulle jag låta bli att äta metallen.
Apropå grön päronglass skulle jag väl gissa att det är tänkt att man ska associera till färgen på skalet (det arketypiska päronet är grönt, liksom ett äpple är rött).
Guldflagor kan man äta utan problem, eftersom guld inte reagerar med något i matsmältningen, utan kommer ut bakvägen. Silver är väl aningens mer reaktivt, men i de mängder som kan komma på fråga borde det inte vara några problem. Om man gör det till en vana kan man dock utveckla (vad som åtminstone på engelska kallas) Argyria.
För det allra första finns det en jävla massa skrivet om något som heter kolloidalt silver vilket inte riktigt är detsamma som att äta konfekt med försilvrade inslag. Överkonsumtion gör dig till en smurf, oavsett.
Google: kolloidalt silver
Varför färgen skall återge smaken är en intressant vinkling. Några matskedar kaffe eller blåbärssaft ger såväl smak som färg, medan samma mängd juice av apelsin, päron eller äpple bara ger det ena, inte det andra. Då får man förtydliga med färg så folk fattar vad de äter.
Just senaps-pistagen fångade mitt intresse eftersom jag visste att det var det som en gång i tiden fick igång Mats-Eric. Jag har inte sett någon utläggning från honom vad han tyckte skulle användas som färgämne.
Jag skulle tro att den heter ”agyri” på svenska. När jag såg fotona till artikeln, undrade jag först, hur dom kunnat få i sej så mycket silver. Sedan kom jag på att det finns folk som tror, att silver är hälsosamt. I så fall har dom tagit silverpeparat på eget bevåg, vilket haft motsatt effekt; dom har blivit silverförgiftade. Att dom blev som smurfar, är ett komiskt uttryck!
Lustigt att du skrev ”senaps-pistagen”, för du menar väl ”spenat-pistagen”? Den allra mesta päronglass jag stött på, har varit ljusgrön. Bara en mindre del har varit ljusgul, vilket jag tror är den naturliga färgen. Man skulle lika gärna kunna färga äppelglass grön, gulgrön eller rödaktig. Jag har ett suddigt minne av att jag sett äppelglass, som varit onaturligt grön. Annars har den alltid varit gulaktig, ofta gulbrun av kanel (äppel- och kanelglass). Den enda röda glass jag kan minnas, har varit blodappelsinglass. Jag vet inte om den var färgad, men den var blekt orangeröd. Min gissning är att ofärgad, vanlig apelsinglass, skulle vara ljusgul. Nu är den vanligtvis orange istället. Jag har aldrig tänkt på det förut, men den måste vara färgad. Blåbärsglass har jag ätit ett par gånger, som varit onaturligt blå. Annars har den alltid varit violett. Något som framstår som helt naturligt, för den som ätit blåbär och mjölk som barn.
Spenat menade jag naturligtvis.
Jag har ställt frågan på Mats-Erics blogg på Äkta vara. Vad han tycker att pistage-glass skall färgas med, eller om den inte skall färgas alls. Få se om något svar kommer.
I boken om Monets trädgård där recept från tiden är publicerade finns en grön tårta som är färgad med spenat. Ser läcker ut!
Skicka en kommentar