Vilka uttryck svängde sig folk med förr? För en hundra år sedan eller två? "Guds död", "Jistanes" och "För böfvelen"? Där man lägger in gammeliserande stavning med "hv" eller "fv" m.m. där det verkar passa.
Men se här ett genuint gammalt uttryck som verkar ha fallit i fullständig glömska, då knappt någon längre minns att det ens funnits: vassera.
Helt kortfattat började detta uttryck, som väl knappt ser ut som svenska ens, som en lång mening som "Vår Herres trä" eller "Vår Herres fem sår" (där alltså Vår Herre = Jesus) eller liknande. Omsider kom "vars herra..." att förkortas till "vassera". Ofta föll resten bort, i ett fall där det bevarats ger det just ingen ledtråd om man inte känner till sammanhanget: vassera tri.
Om ni någonsin läser lite äldre texter så skall ni alltså inte bli förvånade om folk drar en "vassera" då och då. Som ett mycket milt uttryck, inte ens svordom.
Kan passa på att nämna en sorts släkting som är i högst levande bruk. I Danmark hade man för länge sedan en fras "så Gud være mit vidne" eller liknande; liksom "Vår Herre"-fraserna ovan fanns den i en mängd varianter. Omsider kom den att slipas ända ner till om inte fotknölarna så den enda inledande stavelsen, eller vad det kan heta: s'gu.
Om ni aldrig hört det där utfyllnadsordet, så har ni aldrig varit i Danmark. Däremot är det nog ytterligt få av de talarna som har den blekaste aning om dess ursprung. Men så är det med språk. Hela tiden, överallt.
Länk:
Ulla Stroh-Wollin, Från vassera till herregud - om Vår Herres medverkan i 1700-talets svordomar [PDF]
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
T.ex. i den kända folkvisan "Fjorton år..." (Christina Nilssons slagnummer):
"Serra tri, när jag femton år blev"
Intressant!
Nu tänkte jag först på
Fjorton år tror jag visst att jag var från 1923. Men det var naturligtvis fel, det skall väl vara Fjortan år va ja i Felpesta från 1800-talet.
I texten jag hittade står det "Rassa dö men, ja' ble femtan år". Det uttrycket känner jag inte igen alls. Finns det någon variant med "serra tri"?
En relaterad missuppfattning är, att folk förr skulle ha uttalat orden, precis som man stavade dom. Det tycks inte ha förekommit i någon större utsträckning, förrän under 1800-talet. Då såga det som ett tecken på halvbildning. Alltså uppfattades det som bristande bildning, att använda stavning som mönster för uttal.
Har hört att hälsningen "tjena" är nedkortat från "jag är eder ödmjuke tjänare". Först skulle det blivit tjänare och senare tjena och nu rentav tja!
Tjaba! Samma beskrivning återges i SAOB. Fastnade för följande underbara utläggning:
"(ngt vard.) ss. (förtroligt l. informellt) hälsningsord vid möte (se d. o. 1 ) l. inledande samtal l. skriftligt meddelande, ungefär liktydigt med: hej, goddag; särsk. i förb. med dels tilltalsord l. -fras, dels prep. på o. pronominell rektion betecknande mottagaren; äv. dels (numera bl. mera tillf.) i fråga om avskedstagande l. avslutning på samtal o. d., ungefär liktydigt med: hej då, adjö, dels (mera tillf.) i fråga om (ironiskt) påkallande av uppmärksamhet ss. negativt värderande reaktion på (annans) föregående handling l. utsaga (särsk. föregånget av jo)"
SAOB: tjänare (interj.)
Skicka en kommentar