Men i nämnda fall så är det ändå något som står på spel, mot krafter som man inte begriper sig på, och som därmed uppmuntrar just vidskepelse. Inte så mycket jägare idag, men väl en gång i tiden då jaktlycka innebar skillnad på mättnad och hunger; militärer i aktion kan riskera livet ungefär hur många gånger som helst per dygn; och gravida har såväl sin egen som den kommandes väl att bekymra sig för.
Då är det desto märkligare att branscher där långt mindre viktigare ting står på spel hållit vidskepelsen vid liv. Som teatern.
För detta är alldeles sant: Det finns mängder av skådespelare, eller scen-aktörer av alla de slag, som inte på några villkor vill bli önskade "lycka till!" innan en föreställning. Det ger otur. Som om en viss önskan i en viss situation kan få ödes-trollen, med sinne för att jävlas, att skapa motsatt effekt. Därför har man istället en anti-önskan: Break a leg! När nämnda troll hör detta så skall de ta det bokstavligt, och fortfarande inställda på att jävlas se till att föremålet för önskningen får uppleva motsatsen till ett benbrott, alltså en bejublad succé.
... Ja, när jag skriver detta så träder fånighets-filtret i aktion; nämen kom igen, det finns väl ingen frisk person som tänker så!? – Jag lämnar den frågan obesvarad. Att det finns många i showbiz som är vidskepliga är ett faktum.
Men folk som inte är i showbiz vet ju inte detta så de önskar alla artister och skådespelare lycka till. Bara inte artisten säger "tack" så går det bra.- John Houdi (illusionist), Vidskepelse
Riktigt intresserad blev jag när jag upptäckte att "break a leg" inte finns belagd tidigare än 1920-talet, om Wikipedia-artikeln är att lita på. Läs den gärna hur som helst, för fina exempel på efterhandskonstruktioner; alltså vad just benbrott har med teatern att göra. Ifall ni inte kommer på någon koppling just nu – själv gör jag det inte – så finns det andra som tänkt till. I onödan, är jag rädd. Och tyvärr inte så länge som man kanske velat, alltså att önskningen vart belagd sen Shakespeare eller så. 1900-tal, avgjort.
Wikipedia: Break a leg
10 kommentarer:
På svenska brukar man för övrigt säga "spark" som lyckoönskning i stället för "bryt ett ben".
Anders: Ja, det är mer än en gång man stått i en ring och ropat "spark" samtidigt som man gett den man har framför sig en lätt spark i baken.
Militär viskepelse, berätta mer.
MVH
Hans
Noterar att en.wikipedia.org har en artikel som heter "Theatrical superstitions" och minns med glädje det fina avsnittet av Blackadder the Third där Edmund flikar in namnet Macbeth överallt i sin konversation med skådespelarna, vilket ger dem stora problem...
Om man talar om vidskepelse så finns det en grupp människor som nog är värre än alla andra: bingo-spelande pensionärer! Jag har aldrig upplevt så många fantastiska procedurer ("blå penna för blad fyra och sju, rosa penna för övriga!"), och så många varianter av hemkokt numerologi ("6 och 72, då KAN inte 43:an komma..." följt av "Jag VISSTE att 43:an inte skulle komma!") som vid de tillfällen då jag följt med mormor och hennes pantertanter till väninnor på bingokvällar...
Förklaringen jag har hört (berättat av min lärare när han sagt "Break a leg" dagen innan en föreställning och jag glatt svarat "Same to you!") är att någon skådespelare i en yngre forntid bröt benet precis innan en föreställning, men vägrade åka till sjukhuset förrän efter att ridån fallit. Han ska då ha gjort sin allra bästa föreställning någonsin.
Att vidskeplighet förekommer bland artister tycker jag inte alls är konstigt. Det är så många opåtagliga variabler som avgör om man har en bra eller dålig föreställning att det kan upplevas som oerhört frustrerande att försöka luska ut vad det var som gjorde att det var succé kväll A men katastrof kväll B.
Då kan det vara skönt att hänvisa till något mer metafysiskt.
När jag själv stod på scenen regelbundet hade jag en del vidskepligheter för mig, men det handlade mest om trygghet. Som att en viss skjorta var den jag hade på mig när det gått riktigt bra, så den påminde mig om det och det var lugnande.
Personligen anser jag att det är helt okej med lite vidskeplighet, men att man inte ska köpa andras varianter utan helt bygga sina egna. Jag hade under en period en ring som jag hade valt att tycka förde tur med sig. Den funkade fram tills dess att man hade riktig otur med något, varvid dess kraft var tillfälligt förbrukad och så fick jag ta av mig den och lägga den på skrivbordet i några dagar för att "ladda upp sig".
Inte för att jag trodde mer på det än jag tror på sju års otur om man krossar en spegel, men det är lite kul att skapa egna små ritualer.
Först så tror jag aldrig jag hört "spark". Antar att det är ett översättningslån.
Hans: Militär vidskepelse; jag tänkte främst längre tillbaka, läget idag känner jag inte till alls. Vore avgjort intressant att undersöka. (Och kanske lite skrämmande?)
Joakim: Svarte Ormen ja :-) har även fått höra från insatt håll att all Shakespeare-citering tydligen bådar ofärd, enligt vissa.
Andreas: Store tid. Jag vet att du återger verkligheten men vill inte tänka på det.
John: Ja, förklaringar finns det som sagt flera. Bara att välja. :-) Bra påpekande om att artisters arbetssituation ofta är mer osäker och svårbegriplig än jag tänkt mig. Jag tror heller inte bara att det är "skönt" att ta med det metafysiska utan någonting mänskligt; fel, men mänskligt. För fåniga ritualer som de du beskriver, sådana har jag också för mig någon gång ibland. Även om jag vet att det är psykologi, inte parapsykologi.
Under uppslagsordet "spark" i SAOB:
om spark i bakdelen vilken ngn ss. en rituell lyckobringande handling ger ngn som skall företa sig ngt avgörande l. viktigt; jfr e slutet.
Vid närmare eftertanke har jag visst hört talas om lyckosparken. För bra länge sen.
Min dotter kom hem från sin teatergrupp på kulturskolan med lyckönskningen "toj toj!"
Skicka en kommentar