Men är den sann?
Efter att ha letat fann jag en fascinerande mängd varianter på den enkla historien. Ibland är den placerad till 1969, då han slutade som partiledare och statsminister; andra gånger 1985 då han avled. Ibland är det Tage som kommer med pennorna, ibland Aina. Ibland är det blyerts, ibland kulpennor (som inte behöver ha fullt lika försumbart värde), någon gång var det en enstaka blyertsstump.
Slutgiltigt besked, vad det verkar, fick jag från sonen Sven Erlander. Han berättade att Aina vid ett tillfälle, då Svens bror Bo var med, kom med en bunt kulspetspennor (blå, "med gummiband"), vid ett annat en papperskasse (!) med blyertspennor, då var Sven själv med. Vid båda tillfällena överlämnades de till folk som arbetade i kansliet. Man måste säga att en kasse pennor ger ett annat intryck än en enstaka stump ... Detta inträffade varken 1969 eller 1985 utan 1973 då Erlander lämnade riksdagen. Då sammanträdde riksdagen i Kulturhuset vid Sergels torg p.g.a. ombyggnad av det ordinarie riksdagshuset.
Tage Erlander använde ofta blyertspennor för att göra anteckningar. Efter fullbordad anteckning stoppade han ofta tillbaka blyertspennan i bröstfickan, där det alltid fanns några stycken pennor. En del av dessa pennor hamnade i hemmet. Det kan vara värt att notera att statsminister Tage Erlander alltid var i tjänst och självklart kunde använda statsverkets pennor. Aina ansåg att då Tage lämnade riksdagen skulle pennorna återlämnas.Vilken roll spelar då detta avslöjande? Historiskt sett inte ett skvatt såklart; men å andra sidan så kräver triviala frågor samma metoder som de viktiga. Och lite fascinerad är jag av mängden varianter.
Den första källa jag nyttjat är Hans O. Alfredssons artikel i SvD, 20 augusti 1996. Den återfinns även i hans bok Erlanders pennor (Författares bokmaskin 2010).
Sedan fick jag kontakt med Sven E. som redde ut resten.
10 kommentarer:
Hej, detta ämne har jag rett ut i två (!) artiklar i Svenska Dagbladet 1996, med stöd av bl a Ingvar Carlsson som var med och tog emot pennorna av Aina. Återges även i min bok "Erlanders pennor", 2010, samlade krönikor och kåserier om politik.
Helt korrekt! Jag har en av dina artiklar från 1996 (visste inte att det fanns två?) utskriven i gömmorna. Jag har kompletterat bloggposten med denna källa.
Din bok hittar jag inte någonstans men kompletterar mer än gärna med länk när sådan går att uppbringa.
Tack för det. Boken är nästan dagsfärsk. Jag återkommer gärna med en länk.
Den andra artikeln, där sanningen om pennorna uppenbaras, var införd en dag senare och låg på första sidan i SvD.
Boken är inlänkad. (Nu ser det lite knepigt ut att i en bloggpost daterad 2009 hänvisa till en bok utgiven 2010, men folk får väl läsa kommentarerna också.)
Tack för din artikel om Erlander och pennorna, har sett olika versioner. Eftersom jag inte är född i Sverige, missar jag ibland lite fakta-:)
/Marisol (www.magazinlatino.se)
"Blyertsstump" sägs det, alltså en begagnad penna, men har man då utrett ifall någon/några av pennorna var försedda med bitmärken!? Det skulle väl i så fall en etikexpert som Magdalena Ribbing kunna ha synpunkter på; kanske kan hon vid tillfälle utreda huruvida det anses förenat med god ton återlämna en söndertuggad penna. Ett moraliskt dilemma framstår det som. Men det går ju alltid att säga att "tyvärr har jag förlagt din penna (dina pennor), men återlämnar i stället en nyköpt penna (bunt pennor med eller utan snodd) av likvärdigt eller identiskt slag.
Det förefaller onekligen som om det fortfarande finns insatser att göra på det pennologiska fältet.
Ingvar Carlsson hävdade i årets sommarprat att han fått tillbaka pennor av Aina Erlander.
Det förklarar dagens besöks-spik.
I "Sommar"-programmet hävdar Carlsson nu att det hela utspelade sig 1976, när han var bostadsminister! Mysteriet tätnar åter...
Skicka en kommentar