Svenskan får allt fler lånord, och de allra flesta är engelska - och så är det för de flesta, om inte alla, språk runtom i världen som används i någorlunda utsträckning.
Då är det ironiskt att knappast något större språk har så många lånord som engelskan.
Avgjort störst förändring skedde tiden efter 1066, då Wilhelm Erövraren och hans normander tog över landet. Den nya aristokratin var alltså franskspråkig (om än inte riktigt dagens franska, såklart) och detta har lämnat permanenta spår så till den grad, att språkets klassificering som västgermanskt inte känns riktigt hundraprocentig. Många av spåren är nog så talande, t.ex. när det inhemska house kompletterats med ett franskt mansion (i dagens franska maison), som ju också är ett hus, men... Lite finare.
Två andra långivare av rang är naturligtvis latin och grekiska. Lånorden därifrån är betydligt fler än man ofta tänker sig, liksom i svenskan är de ibland direktlån (i synnerhet i kyrkliga sammanhang), men nog så ofta har de kommit via andra språk.
Det gemensamma nordiska och germanska arvet skall heller inte förbigås, än mindre det indoeuropeiska. Som att web är samma ord som väv, som går tillbaka till den protoindoeuropeiska roten *webh-. Eller att ordet vindöga, eller vindue som det heter på danska än idag, är samma ord som engelska Windows. Fast bäst tycker jag om ordet browse: det kommer från ett gammalt franskt ord som betyder "äta knoppar".
Länx:
Etymology online
Wikipedia (eng.): Ord med franskt, grekiskt och latinskt påbrå
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
12 kommentarer:
Browse tyckte jag var kul. äta knoppar, vilket är det franska ordet?
Vindue heter det också på skånska (österlen) och vad sägs om kniv (knife). =)
Lite poetiskt också, n'est-ce pas? :-) Ordet är medelfranska (som det heter) "brouster".
"Knife", kollar... Är nog ett lån från Norden, mycket riktigt.
Men eftersom språken som sagt är släkt på rätt nära håll finns det gott om s.k. kognater - det är ord som har gemensamma förfäder, och som alltså kan vara (mycket) lika utan att vara lånord. Som släktord (far, mor...), kroppsdelar, siffror... Som ju också finns överallt i indoeuropeiskan. Eller denna favorit: snake/snok.
Det framgår inte riktigt av texten, så jag kanske skriver något onödigt; Gällande "browse", så finns det en engelsk betydelse som är just "äta knoppar" (eller substantiv buskage/löv/knoppar). "Browsers" är selektivare växtätare, t.ex älgar, getter, giraffer, en del gaseller. Dessa växätare är selektiva, väljer ut maten, -> "browse" i betydelsen "leta runt".
/Håkan
Roligast tycker jag nog är att franskans "demande", be om, blivit "demand", kräva på engelska. Fransoserna var nog bestämda när de bad om saker
Kniv/knife brukar vara ett exempel som kan härledas till ett proto-indoeuropeisk ursprung precis som exempelvis vatten och träd, där ursprungsordet/språket inte längre är levande utan enbart rekonstruerat.
Vad många kanske inte vet är att anfadern till den historiska lingvistiken som inledde arbetet med denna rekonstruktion var ingen mindre än Jacob Grimm, ena halvan av de sagosamlande bröderna Grimm, som givit namn ät Grimms lag som beskriver den stegvisa förändring som sker av proto-indoeuropiska till proto-germanska.
"den stegvisa förändring som sker av proto-indoeuropiska till proto-germanska."
ska vara
"den stegvisa förändring som sker av proto-indoeuropiska ord till proto-germanska."
En annan sak är att proto-indoeuropeiska ord brukar ha gemensamt är att de ofta beskriver ganska konkreta fenomen som funnits omkring oss och varit viktiga för oss människor sedan urminnes tider. Det är i alla fall så gott som klart att proto-indoeuropeisk hade blivit helt förgrenat under bronsåldern men att det troligtvis existerat under årtusendena dessförinnan (men var och vilka som talade språket tvistar de lärda om).
Grimms lag: Japp, den lärdes ut i komparativa lingvistik-kursen, inte som en kuriositet från en sago-farbror utan som ett vetenskapligt faktum. Fräckt. (Det handlar om s.k. ljudskridning, vilka ljud som övergår till vilka.)
Gemensamma ord: Det är en fascinerande egenskap som jag kanske nämnt någonstans, att man kan spåra ord bakåt till PIE och därmed s.a.s. rekonstruera delar av deras verklighet; vilka växter, djur och annat som de hade hos sig.
Stegvis förändring: Bra poäng - ett språk utgörs ju av sina ord. F.ö. är de "språkliga släktträd" man ofta får se synnerligen kraftiga förenklingar av en låångt trassligare verklighet. Det var åtminstone svaret jag fick från professorn på ovan nämnda kurs.
Menar lingvisterna att PIE var ett språk som talades av en folkgrupp vid ett tillfälle? För den oinvigde (åtminstone för mig) verkar det annars oändligt mycket mer troligt att olika ord som letat sig in i moderna språk har sitt ursprung i en massa olika historiska språk som talats på olika platser vid olika tidpunkter. Vilket naturligtvis inte hindrar att begreppet PIE kan vara nog så användbart i lingvistisk forskning.
PIE är ett hypotetiskt språk; man antar, förmodar, tänker sig att det var ett specifikt språk som talades av en grupp någon gång. Hur sant detta är lär man aldrig få veta (ifall inget skrivet belägg dyker upp, vilket vore en sen-sa-tion av högsta magnitud).
Förvisso har orden som nyttjas och nyttjats i indoeuropeiska ord olika ursprung. Poängen med PIE är att man verkligen lyckats påvisa (med någorlunda hög sannolikhet) att vissa ord verkligen hängt med hela tiden, s.a.s.; de är inte lånord som händelsevis återfinns i såväl sanskrit som gotiska och grekiska, utan arvord.
Ja, PIE är ju ett hypotetiskt språk rekonstruerat genom att man gått baklänges i sina egna fotspår, så att säga. Förenklat kan man säga att man tagit en mängd ord från olika språk som man gissar har samma ursprung, sedan förändrar man dem enligt vissa "ljudregler" för att se om de transformeras till ett ursprungsord. Att ett ord är på så sätt rekonstruerat markeras med en asterisk.
Att det skulle dyka upp några belägg skulle ju som sagt vara sensationellt. Främst beroende på att det är ett förhistoriskt språk som rekonstruerats vilket betyder att det inte finns några historiska skrifter eller lämningar utan enbart arkeologi att tillgå. Vilket gör att vi kan vara säkra på vad de åt men inte hur de talade kring matbordet.
PIE handlar på det här sättet mest om vokabuläret. Att det sedan fanns dialekter och variationer i bruk precis som i dag kan man nästan utgå ifrån, men rekonstruktion av syntax är ju närmast omöjlig.
Sedan är PIE bara ett av flera språk som talades under förhistorien och inte något urspråk till alla språk, vilket kanske är lätt att glömma då vi själva ser på språkvärlden från ett Indo-Europeiskt perspektiv. Ett språk som talades av en ganska koncentrerad hypotetisk grupp människor som med tiden spred sig över ett större område. Jag säger koncentrerad då den stora befolkningsexplosionen i världen skedde först under bronsåldern i det tredje årtusendet B.C.E., fram tills dess hade världens befolkning enbart uppgått till mellan 5 och 20 miljoner människor. (En tanke som kan kännas svindlande är att de flesta människor som någonsin levt har varit födda C.E. -- även om det är omöjligt att exakt beräkna hur många som någonsin levt då födelsetalen är okända.)
Bara för att jag tyckte att det passade här:
http://www.languagehat.com/archives/003074.php
Indoeuropeiskans grammatik har delvis rekonstruerats, den också! Bland annat anses det numera, att språket hade två genus. Dom motsvarade ungefär svenskans det (neutrum) och den (utrum). Så var det på hettitiska, det äldsta skrivna indoeuropeiska språket. På dom flesta senare indoeuropeiska språk, har motsvarigheten till utrum, delats i maskulinum (han) och femininum (hon). Svenskan har i stort sett gått tillbaka, till den ursprungliga genusindelningen. Den utvecklingen finns belagd i skrift. Jag tror det finns indoeuropeiska språk, som bara använder han och hon. Men i så fall är jag inte säker på vilka. Någon annan som vet?
Skicka en kommentar