Moores lag

Kort efter jul 2003 måste den fyrtiotreårige Patrice Moore i New York räddas av brandmän ur sin lägenhet efter att ha legat fastnaglad i två dygn under en lavin av tidskrifter och böcker som han envist hade ackumulerat i över tio år. Grannarna hörde honom ropa och stöna genom dörren som hade blockerats av allt papperet. Inte förrän låset bröts upp med kofot och brandmännen började gräva sig ner i högarna av publikationer påträffades Moore i ett litet hörn av lägenheten, bokstavligen begravd i böcker. Det tog över en timme att få loss honom. Femtio säckar med tryck måste släpas ut innan denne ständige läsare kunde nås.
- Ur Alberto Manguel, Nattens bibliotek (Ordfront 2007), sid 72

Av sammanhanget - problemet att varje levande, och därmed växande, boksamling tenderar att fylla det utrymme den tilldelas - förstår läsaren att Mr Moore är en manisk boksamlare av samma skrot och korn som Manguel, och förmodligen visste denne heller inte bättre när han återgav händelsen. För efter att ha dubbelkollat får man, tyvärr, en helt annan bild:

A cursory examination of the stacks turned up numerous copies of Sports Illustrated, Nascar racing publications, Vibe, Scuba Diving, Essence, skiing magazines, Savoy, Sound and Vision, Fitness magazine and copies of the Harvard Business Review.
- New York Times, 30 december 2003

Utöver nämnda tidskrifter (de jag känner igen indikerar just inget genomtänkt urval) så var lägenheten även fylld med allehanda kataloger, dagstidningar, mängder med reklam - och böcker. Patrice Moore var ingen bibliofil á la Magliabechi, utan bara ännu ett s.k. original.