Man får inte inleda en mening med "och". Inte heller får man inleda den med "jag". En formulering "jag och du" får också underkänt, "du och jag" skall det vara. "Fortfarande inte" är fel det med, skall det negeras måste det vara i formen "ännu inte".
Känns reglerna igen? Det är många, många som fått lära sig dem i skolan, och då detta hände sig i en tid då skolans ord var lag, så är just detta argument tydligen det tyngsta som tänkas kan. Då verkar det vara av underordnad betydelse att ingen språkvetare lyckats hitta några som helst belägg för reglerna ifråga hos Svenska Akademien, universitet, skolböcker, eller vilka språkläror som helst.
Man kan naturligtvis tänka sig hur resonemanget gått i en del enskilda fall. En elev som lagt in ett block med meningar á la "och sen gjorde vi si-och sen gjorde vi så-och sen..." har blivit tillrättavisad för detta - vilket är korrekt, ur stilistisk synpunkt. Några grammatiska regler som motiverar förbuden finns inte, och har aldrig funnits. (Det skulle förresten omöjliggjort en fin mening som "Och det hände sig vid den tiden...", för att ta ett exempel av otaliga ur böckernas bok.) Vad "jag"-felen beträffar så är det svårare att föreställa sig hur det tänkts, eller vad man nu skall kalla det; gissningsvis något i stil med att det skulle räknas som att förhäva sig.
En omotiverad regel som verkligen spökat i tryck är dock att formuleringen "innan jul" är fel - "före jul" skall det vara, eller "innan det blir jul". Före före substantiv, innan före verb eller sats. Men det är en skrivbordsprodukt som det bröts lika friskt mot under medeltiden som idag. Den saknar helt enkelt berättigande.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
8 kommentarer:
Många lärare (och andra språkuppfostrare) har väl helt enkelt en tendens att överförenkla. Engelskan har ju sina motsvarigheter också, som att det (alltid) skulle vara förbjudet att avsluta en mening med en preposition, eller att "me and you" skulle vara förbjudet och alltid heta "you and I" -- detta sista förstås för att få folk att sluta använda det i subjektform, "Me and you are...", men det har fått till följd att man i stället fått ett inkorrekt bruk i objektform, "But that'd change if she ever found out about you and I", för att citera en Bryan Adams-sång. På samma sätt finns det människor som på fullaste allvar använder det svenska "dem" som subjekt. Någon har sagt till dem att "det heter inte dom, det heter dem" och glömt bort att förmedla resten av sanningen. (Såvida det inte är något dialektalt, men jag har i varje fall aldrig hört det i tal någonstans i vårt avlånga land.)
När det gäller "innan" rör det sig väl troligen om en sammanblandning med omvändningen, dvs att använda "före" som konjunktion, vilket jag verkligen hoppas är oriktigt, men tyvärr inte så ovanligt, t.ex. "Låt oss krypa före vi springer".
Att aldrig inleda en mening med "jag" är nog en regel jag aldrig hört (möjligtvis förträngt i sådana fall). Däremot så har jag lärt mig att ur stilistisk synpunkt undvika att inleda flera meningar med "jag", å andra sidan är det ju bara en specialisering av en generell stilistisk tumregel att undvika att inleda med samma ord i flera meningar nära inpå varandra.
Angående "me and you" och "you and I", har för mig att det finns uppdelning mellan BrE och AmE i frågan där amerikanerna tycker att britterna säger fel (kan dock minnas fel).
Det spännade med såna där regler är att så fort man studerar språk, så kastas alla över ändan. Alla högskolegrammatiker/or (vacklande!) har långa stycken som resonerar främst om hur språket används snarae än om hur det bör vara.
Joakim - De engelska motsvarigheterna kände jag inte till. Men det finns ju ingen anledning till att de inte skulle finnas, särskilt som det är som du säger, att lärare ofta överförenklar - inte bara språk, utan när något skall läras ut över huvud taget. Det är en oundgänglig del i pedagogiken, lixom. :-)
Dahnielson - Jag :-) har inte heller tagit del av jag-regeln i första hand, men ofta nog i andra och tredje. Innan-före har jag själv gått på, vilket jag märkt sabbat språkkänslan på den punkten - nu känns "felet" fel på riktigt...
ag - Ja, sedan länge har svensk språkforskning varit deskriptiv (beskrivande) snarare än preskriptiv ("lagstiftande"). Till stor irritation för privatspanande språkpoliser som tycker att dagens lärde är alldeles på tok för släpphänta. Annat var det förr! - Antar jag.
Jag uppskattar din analys av de stilistiska reglerna som uppfattats som grammatiska. Däremot så hoppas jag att bruket av orden före och innan kan få någon form av klargörande genom nedanstående klipp från Språkrådets frågelåda. Annars är det ju inte särskilt svårt att bara använda innan uteslutande som satsinledning. Genom att så många inte kan den "språkregeln" blir en sådan tillämpning ett tecken på en form av vattendelande bildningsprov för oss självutnämnda språkpoliser... :-)
*******************
fråga
Räknas före och innan nu som helt utbytbara?
svar
Nej, före och innan är inte utbytbara i alla sammanhang.
Det som har vållat mest diskussion, och som nu är helt accepterat, är att man använder innan som preposition. Vi kommer innan jul går alltså lika bra som Vi kommer före jul.
Men innan kan också användas för att inleda bisatser: Vi kommer innan tomten kommer, och då går det inte att byta ut mot före. Vi kommer före tomten kommer ses alltså inte som korrekt.
Slutsatsen är alltså att både innan och före kan användas som prepositioner, men att bara innan duger som bisatsinledare.
När slutade svenska språkvetare föreskriva, och började beskriva i stället? Var det när dom insåg, att det ändå inte fungerade? Det räcker med en ungefärlig tidpunkt: årtionde eller så.
"Vattendelande bildningsprov", eller trick of the trade som det också kallas, eller schibbolet. (JFGI!)
Angående innan/före så kan jag kanske - lite osäker - hänvisa till Gösta Åbergs "Handbok i svenska", men avgjort SvD:s Siv Strömqvist i "Före och innan": Hon förklarar ordens historia sedan fornsvenskan. Det var tydligen Erik Wellander som i sin "Riktig svenska" (1939) på lösan grund förordade "före jul" istället för "innan jul", och därmed "lades grunden till en specialregel som visat sig vara av mycket envis karaktär." Den hör alltså till de "artificiella regler som nitiska språkvårdare och pedagoger sett till att cementera och som det är svårt att komma till rätta med".
Lena: Det är nog individuellt. När jag började med lingvistik 1990 var det avgjort deskriptivt som var störst. Här är lite relaterat hos berörda: SAOL och tidens flykt.
Jag tänkte mera så här: när blev det vanligare att språkvetare beskrev, än att dom försökte rätta andra?
Skicka en kommentar