Själv är jag född 1957 och fick det med mig tidigt att inte nämna sig själv först. Då inte bara som en artighetsgest utan mer att det handlade om att inte vara självupptagen.- Ett exempel av flera från "Ruttnar på en man som alltid säger jag och min fru", SvD 15 maj 2020
Jag (71:a) har aldrig hört talas om denna regel. Jag kan inte erinra mig om jag brukat lägga mig själv i början, slutet eller mitten på uppräkningar, och har aldrig reflekterat över vilken ordning andra gör det. Därför känns det märkligt att se såväl äldre som yngre som är bergfast övertygade om att det är höjden av självupptagenhet att börja uppräkningar med sig själv: "Den som sätter sig själv först i uppräkningen uppfattar jag både som lite förmäten och oartig".
En (1) av de som citeras nämner regeln i nedtecknad form: I Tyskland ska det finnas en s.k. "åsneregel", enligt vilken den som börjar med att räkna upp sig själv är en åsna. I en tidigare artikel (som väckte de självutplånades harm) nämns motsvarande i spanska, el burro primero. Hur etablerade dessa är vet jag inte; snabba let efter någon Eselregel gav just ingenting.
2 kommentarer:
Och att börja en mening med "jag", var minst lika oartigt. Det gjorde man bara inte! Att (som barn) säga "du" till någon vuxen (bortsett från föräldrar t.ex.) var lika otänkbart, det hette tant, farbror, herr polisen eller något annat titulärt.
Det var ingen som direkt stod och hötte med fingret och sa hur det skulle vara, det kom mera in med modersmjölken och hurvingarna (inga exter, du ska inte va tyken).
Men allt sådant titulerande m.m. hade börjat försvinna omkring din födelse och skönt är det. Det kunde ibland kännas väldigt otryggt att behöva kontakta en okänd vuxen, och inte veta om man åkte på en hurving för att man "var oförskämd".
En 52:a
Det går alldeles utmärkt bra att som barn eller i alla fall den yngre tilltala en äldre trots att man inte får säga "du" eller förnamn. Språket ändrar sig och växer man upp i en tid när "du" inte används i tid och otid är det naturligt att uttrycka sig på andra sätt. När man idag kanske säger "Vill du ha en kaka till" sade man då "Får det lov med en kaka till".
Nu har det blivit lite för mycket hejsan svejsan tycker jag som är född -45.
Skicka en kommentar