Karl Krall lär Zarif stava
I bloggposten Klokare än Hans tar jag upp den till synes överintelligenta häst som vid närmare studium bara visade sig vara observant. Jag nämner även kollegan Lady Wonder i Richmond. Men det fanns fler djur som tillskrevs hög tankeförmåga. Särskilt i Tyskland dök det upp ett antal Hans-kloner åren efter att han "avslöjats". Mest kända var hästarna i Elberfeld.
Zarif, Karl Krall och Muhamed
Karl Krall hade börjat med Hans, som han fick ärva efter sin gode vän von Osten. Sedan tog han sig an Zarif och Muhamed, och så ytterligare några hästar. De fick intensiv undervisning och svarade på den på det mest glänsande sätt.
Muhamed lärde sig på två veckor de fyra räknesätten, bråk, kvadrater och rötter, efter ett par månader kunde ha svara på frågor som skrivits med tyska eller franska, med latinska, gotiska eller rentav grekiska bokstäver. Svaren angavs genom att stampa med vänster hov för tiotal, höger för ental, och bokstäver angavs genom att stampa dess positioner på en alfabetstavla. På så sätt kunde han svara på frågan "Vad är 3 × 56?" och inom rimlig tid ange det korrekta svaret 168. Nästa fråga kan låta underlig: "Vad är det för tal?" Svaret blev t l f o n k r a l – "telefon Krall", det vill säga dennes telefonnummer. Givetvis var det korrekt. Liksom när Muhamed ombads dra ut rötter (vad är √4536 – √1849 × √196 – √144?), ange vilken ton som skulle uteslutas ur ett ackord för att det skulle bli harmoniskt, mellan vilka siffror på urtavlan visarna befinner sig kl 7.35, och så vidare. Och även om Muhamed var best in show presterade Kralls andra hästar nästan lika bra. (Även om Zarif efter en tid glömde bort vad han lärt sig.)
Krall gav 1912 ut en stadig bok: Dienkende Tiere, "tänkande djur". Där beskrev han von Osten och Hans, liksom naturligtvis hans egna hästar, hur han tränat dem och vilka underverk de kunde utföra. Under en tid var underhästarna i Elberfeld mer kända än Hans någonsin varit; det var först senare som rollerna blev de omvända.
Några invändningarna från samtidens skeptiker är intressanta. Man lade först fram en rad förslag på hur det skulle kunna gå till, utan att kontrollera om det stämde. Elektriska trådar under stenläggningen? Telepati? N-strålar? (Denna pseudovetenskaplig hägring var då på ropet.) Oskar Pfungst hade visat hur Hans "tänkte": Små, omedvetna rörelser hos ägaren signalerade när hästen skulle börja räkna (titta på hoven) och sluta (titta upp mot hästens huvud). Från kyrkan kom protester av ett helt annat slag och tyngd: Djur kunde inte tänka eftersom det inte står i bibeln. Argumentera mot det, den som kan!
En orsak som kan ha bidragit till miraklerna var att Krall, till skillnad från Hans ägare Wilhelm von Osten, inte gärna lät klentrogna komma i närheten. I de reservationslösa anhängarnas osunda atmosfär fanns det ingen gräns för vad som kunde uppnås, särskilt om man lätt glömmer enstaka försök som misslyckades när varken Krall eller de vanliga stallpojkarna närvarade. Däremot var kändisar varmt välkomna, som Maurice Maeterlinck (litteraturpriset 1911) och Wilhelm Ostwald (kemipriset 1909). Ernst Haeckel verkar inte ha varit på besök men läst och imponerats av Krall. Deras prisande av hästarnas förmågor sågs av de troende som bevis i sig.
Krall fick många anhängare. En del grundade tillsammans med Krall ett företag och en tidning för djurpsykologi. Andra inspirerades till att lära upp sina egna djur. Av praktiska skäl var hundar vanligast. Räknande djur var nu vardag, inget som hetsade upp någon. Då var det mer speciellt när fröken Kindermanns Lola visade sig kunna läsa mattes tankar. Även hon gav ut en detaljerad redovisning av arbetet: Lola, Ein beitrag zum Denken und Sprechen der Tiere, "Ett bidrag till djurens tankar och språk". Även Krall hade varit inne på telepatispåret men inte fått lika goda resultat.
Det är värt att notera, att såväl de som trodde på djurens intelligenta förmågor som de som inte gjorde det båda nämnde telepati. Det var knappt alternativ vetenskap vid den här tiden, utan vida mer accepterat än det är idag.
Vida accepterade skulle dock inte de "tänkande djuren" bli. Sedan man väl insett hur Hans arbetade, insåg man att andra aktörer skulle kunna simulera intelligens på samma eller andra sätt – men fortfarande bara simulera.
Trots Kralls motvilja mot klentrogna lyckades en sådan ta sig in och experimentera. Han hette Faustinus Edelberg och var dansk magiker. Han hade avslöjat flera påstådda medier och tankeläsare. Nu hade han gjort likadant med Muhamed & co; han fann att deras förmågor berodde på om en av stallpojkarna fanns inom synhåll. När denne mycket lätt skakade på huvudet så var det en signal att sluta skrapa med foten. Vidare utforskning förhindrades av Krall. Faustinus gav ut sina rön under kriget, och kritiserades naturligtvis intensivt av Krall. Fast då hade man annat att tänka på. Och efter kriget hade haussen lagt sig. Muhamed hade fått tjänstgöra i det stora kriget från vilket han inte kom tillbaka. Krall gjorde försök med de övriga gamla hästarna och åtminstone en ny, men publiken hade tröttnat. Han dog 1929.
Källor:
- Stefano Vezzani, "The Elberfeld Horses", Skeptical Inquirer, vol 37 nr 2
- Joseph Jastrow, Villfarelser och vetande (1939)
- Ha djuren förnuft?, Söderhamns Tidning, 15 september 1943
3 kommentarer:
Visst kan djur tänka! Men deras mentala förmågor ska nog inte överskattas.
Gillar inte rubriken.
MVH
Hans
Visst är den tacksam? Få se om jag kan få nån fortsättning på temat.
Skicka en kommentar