Järnvägssjukor

Det viner, gnisslar, dånar och skakar, men man far som ett jehu. Det går så fort att man inte ser den nära omgivningen.

- C. J. L. Almqvist beskriver 1840 en tågfärd i Frankrike i ett brev till dottern Maria Lovisa

Hört talas om hur folk oroade sig för de hypersnabba nya ultramoderna tågens inverkan på kropp och själ? Hur hastigheter snabbare än, säg, 30 knyck skulle förvandla kraftkarlar till spattiga grönsaker? Jag har undrat då och då hur mycket av det där som verkligen förekom när det begav sig. Svar: Allt och lite till!

Tidskriften The Lancet publicerade 1862 en samling medicinska uppsatser om vådan av att åka tåg, och det bärande begreppet för att förstå fenomenet var "bristande elasticitet". [...] Människans kropp tvingades kompensera den elasticitet som järnvägen saknade, enligt The Lancets läkare. Det var dessa spänningar som ledde till symtom, som huvudvärk och trötthet.

- Henrik Höjer: Järnvägssjukans uppgång och fall, Forskning & Framsteg 1 mars 2005

Efter mycket löst prat och en del ströartiklar kring det nya moderna ett tag så publicerades 1857 världens första systematiska undersökning av järnvägsåkandets medicinska konsekvenser, som studerade hur lokförare och eldare tog skada av arbetsmiljön. Fokus låg på vibrationerna. Det var sådana tankar som senare ledde till termer som "bristande elasticitet": I de ofjädrade vagnarna fick de resandes kroppar ta alla smällarna.

Fast vagnarna var ju inte ofjädrade. Men vad gör det? Vagnarna försågs med stoppade säten (vilket säkert var välkommet om än inte medicinskt nödvändigt) som blev allt bulligare. Man diskuterade även röken (vilket skulle ha varit mycket långt innan man funderat över tobaksrökningens effekter), hastighetens effekter, liksom även det psykologiska:

De allt högre hastigheterna, tidtabellerna, trängseln och de snabbt växande storstäderna ökade påfrestningarna, spänningen och stressen. År 1868 kom till och med en bok som berörde skräcken för att missa tåget: Hurried to death.

- Höjer

Many a brain and spinal cord has suffered from the vibratory motion of railway carriages, which sometimes lasts for days after a journey a limb, the nerves of which have been weakened by disease, often retains a feeling of this motion for many hours after, and severe neuralgia [nervsmärta] has been known to be the sequel.

- Alfred Haviland: Hurried to Death; Or, A Few Words of Advice on the Danger of Hurry and Excitement, Especially Addressed to Railway Travellers (1868) [länk till själva verket på archive.org]

Hos Haviland blandas medicinsk kunskap med fantasier, fördomar och förutfattade meningar. Resultatet är deprimerande likt mycket annat man kan ta del av i den särskilda genre som utgör upphetsande varningar över nya ting.

Jag har använt mig av två artiklar här, båda är utmärkta: Höjer för en översiktlig bild av "järnvägssjukornas" era, Dunkels för jämförelser med vår tids motsvarighet:

Idag är människans hjärna är inte gjord för skärmar, på 1800-talet var människans hjärna är inte gjord för att läsa tidtabeller. Referenserna till det naturliga, det ursprungliga, till grottmänniskans förutsättningar, haglar idag som de gjorde då.

- Elza Dunkels, Lucka 11 [julkalender 2019]: Järnvägssjuka

Och visst är det så, att dr Haviland kunde skriva som han gjorde eftersom han var den han var, ett lätt insett faktum som icke desto mindre gick honom helt förbi:

"In the old coaching time, there was none of that hurry and hustle which now characterizes our present mode of travelling by rail…"

Och det var säkert så på den tiden, för Dr Haviland alltså. Han hade det antagligen så pass ordnat att han inte behövde stressa. Det fanns utan tvekan människor som gjorde det åt honom.

- Dunkels