Se, svarta Rudolf dansar- Erik Axel Karlfeldt (1909)
och böjer sin nacke och ler.
Han tänker på stormande nätter
i Amsterdams glädjekvarter.
Vänta vänta nu. "Svarta" Rudolf? Det ska väl ändå vara "Svarte"?
Svenskan är inte den enhetliga monolitiska enhet många arbetat för och många tänker sig. De stora skillnaderna är nog så tydliga, som när kroppkakor får heta palt eller omvänt. Mindre skillnader kan gälla sådant som Stora torg i Halmstad, som påminner om att dubbel bestämdhet, där den bestämda formen slår igenom på båda orden (stora torget), finns i svenskan men inte i den danska som länge var det halländska normspråket. Och att dalmasen Karlfeldt kan komma med ett "svarta Rudolf" är egentligen mindre spännande, eftersom det först är relativt nyligen som folk fick för sig att adjektiv tvunget måste böjas med e när de syftar på manspersoner. Det är en grundregel, men undantagen är många, såväl i rikssvenska som i dialekter lite varstans.
7 kommentarer:
Om vi lämnar namnens värld ser vi att svenskan kanske rätteligen borde tillskrivas trippel bestämdhet.
iso talo (0)
the big house (1)
det store hus (2)
det stora huset (3)
/Wulfahariaz
Vilket språk är första exemplet?
Borde ha nämnt det.
finska, engelska, danska svenska
Som vanligt när grammatik förs på tal jämför jag med hur man säger på dalmål som det talas i bland annat Mora. Dalmål är en mycket gammal form av svenska som överlevt.
Svenska Dalmål
det stora huset eda stur öjsä: "eda" betyder "det där" i netrum och "det här" heter "ita" i
neutrum, "h" finns inte i dalmålet, man böjer alltså inte ordet för stor alls
i bestämd form men ordet för hus står i bestämd form
Och som vanligt när det talas om gamla språk och dialekter vill jag protestera en aning. Standardsvenskan är ju ålderdomligare i det att /h/ är bevarat. Dessutom är diftongen i "öjs" en relativ nymodighet. (Men jag är förstås glad över exemplet.)
/Wulfahariaz
Det heter även "Kung Karl, den unga hjälte" i original.
Jag stör mig mer på motsatsen. Alltså att adjektiv som syftar på kvinnliga personer böja i maskulinum. För mig låter det som något i stil med överkorrigering.
Skicka en kommentar