Oöversättligt men inte oinlånligt

Det sägs att svenskan har ett ord som inte finns i något annat språk. Ni vet vilket ... Och att det inte bara skulle vara oöversättligt utan inte ens skulle kunna finnas på något annat språk, eftersom det på något sätt skulle vara så essentiellt svenskt. En glosa som endast kan växa i svenskt kynne, kantänka. Vilket är trams.

Nu är det ju så, att om ett ord X med betydelsen Y svårligen låter sig översättas till ett enda ord eller ens en kort fras på språket Z, så kan brukarna av Z helt enkelt låna in ordet X med betydelsen Y. Kan man inte översätta så lånar man. Det har hänt och händer ständigt; det är språklig vardag. Så har svenskan fått myriader ord via eller direkt från engelskan (utöver alla de ord som har direkta svenska motsvarigheter men som ändå används på engelska på grund av anledning). Så har, för att åter ta engelskan som exempel (det blir ofta så när icke-svenska diskuteras), det språket lånat in oengelska ord som schadenfreude, blitzkrieg (som har en helt egen och högst intressant problematik) och weltschmerz, för att bara ta tre tyska exempel. Fler finns på Wikipedias kategorisida Words and phrases with no direct English translation.

Andra ord som svårligen eller omöjligen låter sig översättas, och som dessutom förefaller användbara, är ryska почемучка pochemucka, "mycket frågvist barn", japanska バックシャン bakkushan "kvinna som är vacker bakifrån men inte framifrån" (Wiktionary anger "dated slang" för vad som på svenska skulle kunna bli "bakskön"), eller rapa nuis (Påskön) tingo, "att låna saker från en väns hus tills ingenting är kvar". Eller en personlig favorit, yaghanska (Eldslandet) mamihlapinatapai: "en blick utväxlad mellan två personer som båda önskar att den andre skulle påbörja något som båda önskar men som ingen av dem vill påbörja".