Summerland

Gillar man 70-talskitsch så kan man slå upp Summerland, Isle of Man. Storbritanniens första forget the weather family fun centre bjöd på plast i brunt och orange på insidan.

Och på utsidan gavs rå, kantig betong i den ohyggliga skola som kallas brutalism.

Vid den här tiden hade charterbiljetterna blivit överkomligare än någonsin och brittiska turister övergav klassiska turistorter som Torquay och Blackpool till förmån för Torremolinos, Kanarieöarna, eller vilka ställen som nu gällde på den tiden. Varför sitta och huttra i snålblåsten hemmavid när man kan bege sig till en strand som var varm och solig på riktigt?

Därför skapade man ett stycke medelhavskust vid den Irländska sjön. Den stora väggen och det mesta av taket var inglasat i det moderna akrylmaterialet Oroglas. Det var tonat så att man inomhus kunde njuta av guldgult solsken även under gråkulna dagar. Hypermoderna klimatanläggningar såg till att leverera den delen av upplevelsen. I den öppna interiören kunde tusentals turister sitta och slappa vid den stora poolen eller på något av "soldäcken".

Där fanns även hotell, caféer, restauranger, nattklubbar, lekrum, bingohallar och naturligtvis butiker ...

Kort sagt, allt som behövdes för att få brittiska turister att stanna hitom kanalen. Och alltihop var toppmodernt: detta var framtiden!

Summerland var som sagt family fun. Oavsett vad en del PR-material verkar antyda.

I augusti 1973 brann alltihop upp. 50 personer dog, 80 skadades, många svårt. Det är den dödligaste brandkatastrofen i Storbritannien sedan kriget. [Uppdaterat: Den var det fram till juni 2017] Till katastrofen bidrog så många faktorer att det hade varit komiskt om det inte varit tragiskt.

En yttervägg var gjord i det moderna materialet "Colour Glasbestos", stålplåt täckt med asbest och bitumen (det svarta "tjäriga" i asfalt). En liten brand intill denna tog sig omärkligt in i byggnaden (stål leder ju värme) och spred sig sedan omärkligt tills det var alldeles för sent. Fönstren i Oroglas skulle enligt uppgift mjukna vid en brand och ramla ner innan de började brinna. I själva verket brann de intensivt, och brinnande plast regnade ner över folk. Larm ignorerades eller fungerade inte. Nödutgångar var låsta. En rad säkerhetsföreskrifter av alla de slag hade ignorerats, såväl under bygget som i dagliga rutiner.

Man skulle kunna tro att en mängd huvuden skulle rulla. Så blev inte fallet. Enkelt uttryckt hade för många fel gjorts.

Within a certain climate of euphoria at the development of this interesting concept, there were many human errors and failures and it was the accumulation of these, too much reliance upon an‘old boy’ network and some very ill-defined and poor communications which led to the disaster. It would be unjust not to acknowledge that not every failure which is obvious now would be obvious before the disaster put structure and people to the test.

- Ur den officiella rapportens slutsats

Denna slutsats har diskuterats sen dess.


Huvudkällan för denna bloggpost, inklusive bilderna, var den långa, välskrivna och högst intressanta artikeln Setting the architectural world alight: plastic pleasure-domes and pointing fingers, What Went Wrong 30 juli 2009. Den är i sin tur en sammanfattning av en omfattande redogörelse av dr Ian Phillips, som finns utlagd i sin helhet på hans hemsida hos University of Birmingham.

Wikipedia: Summerland disaster