Gustaf III hade, i förlitande på Danmarks bistånd eller åtminstone neutralitet, 1788 företagit ett krig mot Ryssland och detta utan annat bistånd än Turkiets, som lofvat subsidier, men hvilka dertill vid utbetalandet befunnos vida mindre, än hvad man påräknat, emedan man missräknat sig på myntsorten, piaster, hvilken man, med oförlåtlig lättsinnighet, trott vara lika i kurs med en spansk.- Octavia Carlén, Göteborg och dess omgifningar (1869) sid 23-24
"Piaster" är ett av de populära myntnamnen. De förekommer på valutor lite varstans kring medelhavet och i mellanöstern, under en lång period. Deras värden varierade naturligtvis kraftigt. Om valutahistorien ovan stämmer vet jag inte; jag har inte hittat den någon annanstans än i en turistguide över Göteborg.
Ett ännu större problem med Gustavs krig var att man allmänt misstrodde krigsorsaken. Kungen ville anfalla Ryssland, varför planer lades fram, trupper samlades med mera. Men för att anfalla krävdes ständernas samtycke. Om Ryssland istället anföll slapp man sådant tjafs. Och så hände det sig i Puumala, borta vid gränsen i Savolax, att några ryska soldater dök upp och utväxlade några skott med svenskarna. Eller hur ryska var de egentligen..?
Kriget gick sedan tämligen uselt för svenskarnas del, åtminstone jämfört med de mål Gustav satt upp. Någon krigarkung blev han aldrig, hur mycket han än försökte. Däremot bidrog det till 1792 års komplott och mord.
1 kommentar:
Det gällde att manipulera fakta och skapa krigsstämning redan då. Mönstret går igen. Några massförstörelsevapen fanns ju t ex inte i Irak, det hade redan Blix konstaterat. Polen hade inte provocerat tyskarna men Hitler ville ha tillbaks den där "korridoren" som han oupphörligt tjatade om. De ryska s k ubåtarna är ju lika verkliga. Konstigt vad folk går på förvarets "minor". Gustav hade f ö misstolkat Katarinas upprustning av flottan, som hade mer söderliggande motiv än att anfalla Sverige, varför skulle hon f ö anfalla en släkting. Det är klart adeln tröttnade.
Skicka en kommentar