Efter att ha använts lite grann under ett antal år har "triangulering" sedan en tid tillbaka -- något år? -- blivit ett modeord, ett ord som folk inom politiken ofta och gärna använder. Trots att man aldrig, som det verkar, har varit särskilt överens om vad det betyder. Följande definition verkar finnas lite varstans, åtminstone i svenska sammanhang: "Triangulering sker när en politisk aktör neutraliserar motståndarens förslag genom att ställa ett liknande" (Stefan Lindgren, Triangulering är ordet, 8 dagar, 14 januari 2014) eller "Att partierna lägger sig förvirrade nära varandra av rädsla att förlora röster till varandra" (Åsa Petersen, Sluta triangulera!, Dagens Arena 16 september 2013). Som det används här är ett ord som "kopiera" närmare.
Och i Erik Åsards SvD-artikel Triangulering - ett ord som används lika ofta som fel, där jag först fick reda på att ordet alls har en politisk betydelse, nämns en artikel av Torbjörn Nilsson. Han konstaterar att begreppet är gravt missförstått, nämner dess clintonska ursprung, för att därefter beskriva det på ett helt annat sätt: "Triangulering handlar nämligen om att acceptera någon annans problemformulering men applicera sina egna svar", "Att triangulera är att välja ut ett område där man vill ha konflikt, men komma med nya och skarpare vapen till slagfältet" (Torbjörn Nilsson, Tysk vår, Fokus 13/2014).
Hur har det här gått till?
Sådana här ord sprids ibland från mun till mun, där den exakta definitionen raskt kan mutera iväg. Kanske spelar det in att ordet inte blev populärt direkt utan hann utvecklas lite olika inom olika kretsar. Kanske spelar det in att efterfrågan så att säga överstiger behovet, att man drämmer till med det käcka ordet lite då och då, även när det bara nästan betyder det man egentligen vill ha sagt.
Eller vad man nu vill. Det är ju ändå politik, ett område där folk kan definiera ord olika utan att det spelar någon roll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar