Dispatch International ges ut (på flera språk) av det så kallade Tryckfrihetssällskapet. Det är, enligt de själva, "en partipolitiskt obunden förening vars främsta syfte är att kämpa för det fria ordet, varhelst det hotas och oavsett vem som hotar det". I praktiken är det ännu en konstellation på högerkanten, tillsammans med SD och SD-kuriren, Avpixlat med flera. Stilen är mer polerad än hos uttalade nazister som info14.com och Nordfront (f.d. patriot.nu). Men en betraktare behöver i stort sett bara hålla reda på en sak: Tryckfrihetssällskapet tillhör den antimuslimska fraktionen, inte den antisemitiska. Huruvida muslimerna eller judarna är huvudfiende till västvärldens vita folk är nämligen den fråga som extremhögern har absolut svårast att komma överens om.
Efteråt ångrar sig Nilson - säger han - och mycket har tyckts och sagts om hans medverkan. Vad det egentligen var han skrev har varit lite svårare att få reda på, delvis eftersom hemsidan www.d-intl.com legat nere (länk till krönikan). Någon dum-propaganda var det inte frågan om. Nilson målar upp arabvärlden som ett hem för kaos och våld, som riskerar att spridas ut över världen - nej, kommer att spridas, om ingen sätter stopp.
Men läs själva. (Med reservation för att jag inte haft tillgång till primärkällan.)
---------------------
Ingen har kontroll över våldet. Världen har aldrig varit mera mediatät än den är just nu. "Alla" har TV (om än mer eller mindre i åtskilliga fattiga länder). Miljoner och åter miljoner har datorer och därmed tillgång till oändliga hav av information. (Att mycket av denna information är idiotisk och onödig, bortser vi ifrån här.) Kort sagt bombarderas vi som lever nu med mer information än någon tidigare generation. Att allt fler människor på jorden kan läsa är också ett viktigt faktum. Och givetvis spelar papperstidningar och tidskrifter också en viktig roll.- Ulf Nilson, Dispatch International 3 januari 2013
Även i censurländer som Kina och Sovjet kan sanningen skymta fram ibland. Den sanning (eller snarare "sanning") vi ser och upplever är fruktansvärd. Det finns inget bättre ord: fruktansvärd. Framför mig på bordet när jag skriver detta ligger DN. Nästan halva förstasidan upptas av en bild, tagen av min gamle kompis Roger Turesson på plats i inbördeskrigets Syrien. Bilden visar 8-åriga Manal al-Younes, liggande på en soffa, svårt skadad av en klusterbomb, ett händelsevis förbjudet vapen. Poängen är naturligtvis inte så mycket att bomben ifråga är förbjuden utan att bilden med stor sannolikhet kunde tagits på flera andra platser i Syrien och andra länder. Det vi upplever inför denna jul är varken mer eller mindre än kaos i Mellanöstern, även kallat arabvärlden. I Syrien slåss Bashar Assads trupper mot folk man kallar islamister, men som ofta helt enkelt är folk. Man skjuter, bombar, sticker, stryper och när man får chansen torterar man dem som man sen slänger i fängelse. Kort sagt - kaos, civilisation har upphört att gälla. Likadant är det i Egypten och Libyen och låt oss inte tala om Irak. Arabvärlden har gått sönder och ingen kan sätta ihop den igen, allra minst Israel som har nog med att hålla krutet torrt längs med alla gränser. Någonstans i utkanten av detta elände skymtar jag (för all del pessimist sen årtionden, första gången i Mellanöstern 1956!)... Någonstans i utkanten av dramat skymtar jag atombomben. Tekniken är känd, tillverkningen jämförelsevis enkel.
Vem blir först?
Hur många tusentals offer?
Män, kvinnor, barn, javisst!
Vad jag försöker säga är att vi, framförallt de av oss som bor i Mellanöstern, har tappat greppet. Någonstans på vägen fick passioner och fördomar överhanden, samtidigt som tekniken tillhandahöll ständigt effektivare vapen. Glöm inte det senare! Att vapnen blir mera effektiva betyder fler döda, fler stympade och blödande och – glöm inte det heller! – ökat hämndbegär. Jag sitter här, i det snöiga men fridfulla Huddinge, och läser vad jag just skrivit. Är jag för dyster? Finns det ingenting att glädjas åt inför denna jul? Jovisst. Så länge det finns liv, finns det hopp, som de gamle sa. Likafullt anser jag (se ovan) att faran är större än någonsin. FN är en papperstiger. USA och Ryssland balanserar misstänksamt varandra och Kina har nog av sina egna problem. Länder som Sverige spelar naturligtvis inte den minsta roll i den stora ekvationen och slutsatsen kan bara bli att ingen har kontroll. Vissa kriser kan man bemästra, men stoppa utvecklingen mot mera våld i Mellanöstern – nej, det kan man inte. Och glöm för ingen del oljan! Utan den stannar världen så låt oss alla hoppas att inget otäckt händer prinsarna i Saudiarabien (obehagliga som de onekligen är)...
Så vi befinner oss i ett underligt vänteläge i jultid 2012. Vad om det väldiga Kina? Hur farliga är de dussintals konflikter inom och mellan nationer (om det är ordet) i Afrika? Var bör vi, västvärlden, engagera oss och var bör vi nöja oss med att titta på? Visst har medellivslängd och välstånd stigit sen 1700-talet. Men precis detsamma gäller aggressivitet och fördomar – plus tekniken att massdöda. Slutsatsen kan bara bli en och jag upprepar den: Vi har inte kontroll. Vi är passagerare på jorden som är ett underbart rymdskepp till större delen fyllt med underbara människor. Vi älskar varandra (ibland) och har det fint tillsammans. Men kontroll? Nej, icke...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar