Abbonemang, defenetivt, diskution, igentligen, följdaktligen, interjuv, konferans, lungt, mustach, nogrann, ochså, religös, succesivt, tillfredställa, ytterliggare, överaskad.
Var det där svenskans vanligaste felstavningar? Vet inte, men de ligger nog bra till. Samtliga finns med i Norstedts lista Våra vanligaste felstavningar.
En intressant kommentar hos Språkrådet (här) nämner folks slentriandiagnos: SMS... Vilket i sammanhanget nog bara är aningen mer relevant än Luther, videovåld och dansbaneeländet. Själv tror jag att felstavningar alltid förekommit och att de blivit tydligare när samhället blivit mer text-baserat, så att säga: med hemsidor, Facebook, mail och förvisso SMS. Verkan, inte orsak.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
Om man frekventerar kommentarsfält är det vanligt att se hur 'dem' felaktigt används i stället för 'de' eller talspråksalternativet 'dom'.
Jag har svårt att tro att det handlar om felstavningar eller tangentbordsfummel - Så är det här ett resultat av skolans förfall, eller en fråga om nydaning av språket?
Eller finns det bättre förklaringar?
Till att börja med skulle jag ta reda på om de/dem-problemet är ett nytt fenomen. Var det något som även mindre bildade språkbrukare behärskade utan problem för 20, 50 eller 100 år sedan?
För hundra år sedan var distinktionen de/dem i stora delar av språkområdet levande i talspråket i mycket högre grad än idag, vilket gör att jämförelsen haltar.
Intressant vore dock att ta del av en undersökning om förvirringen i skrift har ökat de senaste 20 åren. Själv tror jag det, men tror inte att det finns någon undersökning som kan vederlägga det.
Personligen tycker jag att det är dags att införa/godkänna "dom" i stället. Med tanke på att inte så många verkar sakna den historiska kvarlevan med pluralformer på verb (jag sjunger/vi sjunga) , som avskaffades för sisiådär ett halvsekel sedan, kanske vi borde inse att det faktiskt är kört för "de"/"dem".
Det är åtminstone inget stavfel utan grammatik. Jag har själv dålig koll på distinktionen, såna fel är mycket lättare att ha överseende med... Tippar (delvis därför) på en justering av själva språket.
Wulf: "Vederlägga", menar du möjligen "bekräfta"?
Själv använder jag systematiskt ”dom”, för att avsiktligt uppvärdera det. Samma sak med ”mej”, ”dej” och ”sej”. Verbens flertalsformer försvann ur talspråket, för uppskattningsvis trehundra år sedan. Det bör i alla fall ha varit någon gång, mellan Agneta Horn (1629 – 72), och Carl Michael Bellman (1740 – 95). Båda har lämnat vittnesmål i skrift, om hur talspråket lät på deras tid. Någon som vet mer exakt?
Jo, "vederlägga" menar jag förstås.
Det kan nog vara klokt att skilja rena stavningsfrågor (mig/mej, lieutenant/löjtnant, modern/modärn, mail/mejl) från sådana som rör det grammatiska systemet.
Den grammatikosystematiska frågan är då om vi över huvud taget ska skilja på "de" och "dem".
Sedan följer frågan hur vi ska stava resultatet av sammanslagningen.
Här har vi tre tänkbara alternativ: "de", "dem" och "dom". Både "de" och "dem" har då nackdelen att de kommer att uppfattas som "fel" när de hamnar på fel ställe i satsen (enligt det gamla systemet).
"Dom" ser möjligen illa ut i mångas ögon, men inte "fel" på samma sätt som "Dem är snälla" eller "Jag gillar de".
("De" har för övrigt den nackdelen att det stavas som "det" uttalas.)
Menar du "bevisa" eller "motbevisa"?
Förlåt, jag måste vara förvirrad. Jag menar alltså "bekräfta". Jag rörde på något sätt ihop det med "falsifierbar". Men resten av det jag skrev är nog som jag tänkte det.
Problemet med att på något sätt införa "dom" som mer standardsvenska än det redan är idag (för de flesta accepterar ju redan att man brukar ordet "dom" i mindre formella texter) är att långt ifrån alla svenskar faktiskt uttalar "de"/"dem" som "dom", utan faktiskt skiljer på "de" (eller ofta "di") och "dem", och dessa svenskar skulle bli lika förvirrade över den nya standarden som andra svenskar är över dagens standard. Jag gillar situationen som den är, då det oftast accepteras att man skriver "dom", men de äldre formerna ses som en högre grad av korrekthet. Det finns situationer då det är bra att för klarhetens skull kunna skilja mellan "de" och "dem".
"Sej" är för övrigt en fisk. Bara en fisk. Så länge folk envisas med att stava "och" som det stavas nu är all annan kamp för fonetisk stavning av svenska helt befängd.
I princip håller jag med Anonym, men
1) Hur många är det egentligen som skiljer på de/dem i tal? Att finlandssvenskarna gör det stämmer nog, men i övrigt? Mer eller mindre dialekttalande i övre medelåldern gör det förmodligen här och där, men inte annars. (Återigen är jag ganska säker på att det inte finns någon undersökning som bekräftar (nu blev det rätt) detta.)
2)Problemet med att skriva "dom" i mindre formella texter är att man när det är dags för att skriva mer formellt väldigt ofta gör fel.
Alltså: Eftersom det är kört, är det nog dags för en "dom"-reform (även om jag själv aldrig kommer att följa en sådan.)
Skicka en kommentar