Ifall någon missförstod bloggposten den 1 april, Kanalerna på Venus, så ligger det till så här: Allt är sant.
Percival Lowell, Marskanalernas oförliknelige betvingare, såg verkligen - trodde sig se - liknande kanaler även på Venus. Men om det astronomiska etablissemanget misstrodde hans marsianska observationer (som få av dem kunde bekräfta ens bråkdelen av) så fanns det inte mycket att säga om hans venusianska syner. För den planeten är insvept i ett ständigt, för blotta ögat fullkomligt ogenomträngligt molntäcke; det finns ingenting att se, vilket alla andra visste. Hur Lowell, som var övertygad om att det han såg var något faktiskt, uppfattade det hela är inte lätt att säga, men han tröttnade så småningom på Venus-kanalerna. Liksom kanalerna på Merkurius, och märkliga strukturer på Jupiters månar och Saturnus ringar. Just det: han såg märkligheter mest överallt.
... In the eye of the beholder.
En trolig förklaring av alltihop låg i teleskopet. För att maximera skärpan bländade Lowell ner teleskopet så kraftigt att det fick en oftalmoskopisk effekt, dvs. när han såg in i okularet skymtade han ådrorna i det egna ögat. (Åtminstone enligt bl.a den sida jag använt som huvudkälla här.)
Den vanligaste förklaringen av kanalerna på Mars är annars att det som åtminstone Lowell såg var kratrar som han uppfattade som linjer. Det fungerar för Mars, men inte alls för Venus. Därför lutar jag tillsvidare åt den oftalmologiska förklaringen.
Howard Boland: Exploding the myth of "Flagstaff seeing"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar