För några år sedan fick jag anledning att uppmärksamma Ernst Brunners Carolus Rex. I den hade han nämligen fått myriader saker fel, såväl små som obegripligt stora - som att huvudpersonen Karl XII:s farfar skulle ha varit Gustav II Adolf (snarare än Karl X), vilket påstås flera gånger. Hur klarade den grodan sig genom korrekturet? För fler, se Faktoider: Karl XII enligt Brunner.
Nu har Brunner kommit ut med en ny historisk bok: Anckarström och kungamordet (Albert Bonniers). Med undertiteln "Historien i sin helhet".
Och nu blir det mer att skriva.
Ta det här: Det poängteras lite varstans, i såväl efterordet som förlagets presentation, att han använt sig av tidigare outnyttjade källor. Det är ju mycket intressant, men till vad nytta när han inte vill tala om vilka de är?
[Han ger] den akademiska forskningen en känga. Anser att den oftast förlitar sig på sekundärforskning, vad andra redan har tagit fram och skrivit om. Förstahandskällorna förblir orörda.
- Varför har du inte med en notförteckning i din bok så att man kan spåra var påståenden och citat kommer ifrån?
- Det blev för omfattande.
- Ernst Brunner i DN, "Mina böcker är tidsdokument" 30 oktober 2010
Så källorna får förbli orörda. (Den förteckning över otryckta källor han tagit med listar punkter som "Krigsarkivet", "Kungliga biblioteket" osv.; vill du veta mer får du leta själv, kantänka.) Fast det är kanske lika bra, eftersom källorna ofta inte alls utgörs av primärkällor från tiden ifråga, utan romaner som utspelas på den tiden. Uppgifter och formuleringar återfinns i direkt överfört skick. Icke desto mindre menar Brunner att han "tillhör det utdöende släkte som faktiskt orkar gå till källorna". Sådan uppblåsthet har man inget för när man inte kan leva upp till den.
Som följande kombinerade exempel på praktgroda och klipp-och-klistra. Läs vad en källa har att säga om godset Häringe:
Godset består nu af Häringe och Hammarstad (se detta ord), 7 mtl. säteri med derunder lydande 36 torp, 22 1/3 mtl. frälse och 18 mtl. frälse-skatte. Här är sågqvarn, 3:ne qvarnar och betydligt kalkbrott.
- Svenskt Konversations-Lexicon (1847): Häringe (Google books)
Jämför med Brunners text (som visserligen kan ha gått genom flera led):
Godset bestod av Häringe och Hammarstad, 7 matlag säteri med underlydande 36 torp, 22 matlag frälse och 18 matlag frälseskatte. Häringe hade sågverk, 3 kvarnar, ett betydande kalkbrott.
"Matlag"? Det är Brunners tolkning av den oerhört vanliga förkortningen "mtl", som utläses mantal. Det är - hur ska man säga - ett fel som man inte ska kunna göra. Och som korrekturläsaren på Albert Bonnier inte borde missa. Hur har det gått till?
Liksom att Anckarströms släkt trasslats ihop (när olika personer har samma namn blir Brunner lätt förvirrad), att Gustav III får olika födelseår ...
Brunner uppger att personalen på såväl Kungliga Bibliotekets handskriftsavdelning som Slottsarkivet gått bet på vissa manuskript från 1700-talet; det var bara Brunner själv som, när han lade manken till, lyckades tyda dem. Trot den som vill, om någon som lyckas utläsa "mtl" fel.
Jag har gått igenom vad som finns av tillgängligt material och i vissa avgörande fall kunnat lägga ny kunskap till den gamla. Tidigare teorier har kunnat överges och kända data tolkas ur ett nytt perspektiv.
- Ernst Brunner i Kungamördaren i minsta detalj, Helsingborgs Dagblad 12 oktober 2010
En av Brunners stora grejor är att Liljensparre, polismästaren som raskt sydde in konspiratörer och även mördaren, visste i förväg att Anckarström skulle skjuta kungen. Otroligt! Eller? Ja, om det vore sant.
Citerar Enander i HD:
Det är sannerligen inte mycket till teori.
Det är alltså varning för ännu en ivrig privatspanare som anser sig sitta med alla svaren på fler frågor än någon vettig människa orkar ställa - och det om en sedan 218 år välkänd tyrannmördare.
Till sist Brunner igen:
Boken är en berättelse byggd på fakta men det är inte en roman, understryker han, och tillägger att ingenting är fiktivt men att där finns ett gestaltande.
Jo, det är närmast en roman. "Byggd på fakta" är väl vackert så, men mer är det inte. Den som är intresserad av populariserad historia får leta vidare. Vilket inte bör ta lång tid, så mycket förträffligt som andra skrivit i området.
Recension i DN 12 oktober 2010
Recension i GP 25 oktober 2010
Recension i SvD 30 oktober 2010
Not: Jag har fått hjälp med att skriva ovanstående sågning. Ni vet vilka ni är.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
Ernst Brunner tar talessättet "tomma tunnor skramlar mest" till nya bottnar (jag vägrar säga "höjder"). En tom skramlande tunna är för litet sagt. Här talar vi om ett vrålande vakuum.
Sensemaker
Pofsen går bet, men författaren läser rätt? Det påminner mej, om den nyligen döde Zecharia Sitchin. Han trodde sej läsa saker i kilskrift, som profsen avfärdade helt.
Jag tycker illa om Ernst Brunner. Inte nog med att han är pseudohistoriker. Han sprider dessutom vanföreställningen, att personer med Aspergers syndrom, skulle sakna medkänsla. I själva verket är inlevelseförmåga, som man då lider brist på. Jag har själv en inlevelseförmåga, som är påtagligt nedsatt. Men min medkänsla är det inget fel på.
Då kan alltså Lars Linder som recenserat den i DN vara djupt ironisk när han skriver:
"Med stor sannolikhet har Brunner skrivit årets julklappsbok för historienördar,"?
Det tror jag inte men det vore intressant att få en kommentar. Har tillskrivit LL. (Och kommer osökt att tänka på när Brunner tog den anonyma benämningen "N. N." på allvar. Ha ha.)
Fick ett svar från Linder. Jo, han var mest ironisk; erkänner att han inte behärskar ämnet; men påpekar det tvivel som han tog med i sin anmälan. Denna passning vill jag gärna dela med mig av: "Har man alla Herman Lindqvists böcker vill man också ha den här."
He he.
Liksom "det mesta är inte påhittat". Alltid något att värma sig med. :-)
Försökte läsa "Kocksgatan" av Brunner vid ett tillfälle. Någon mer tröttsam, ointressant och pretentiöst formulerad skitbok har jag aldrig tidigare inte orkat ta mig igenom. Har inte läst hans senaste "Hornsgatan" men med "Kocksgatan i minne skulle jag aldrig våga börja läsa den. Ofattbart att den mannen kan anses vara en seriös författare men det är väl hans korrumperade kompisar som skriver recensionerna, antar jag.
Brunner skriver förträfflig enligt min mening. Ett fantastiskt vackert historiskt språk. Lite detaljer hit och dit, ja vem fan bryr sig? Det är romaner som i grova drag beskriver historien som jag ser det.
Kommer definitivt att läsa mer av Brunner tack vare hans vackra historiska språkbruk.
I så fall är problemet att folk tror, att det hans skriver är sant. Vilket det ju ofta inte är.
"Vem fan bryr sig?" -- Tja, Ernst Brunner? Åtminstone när felen inte är hans.
Skicka en kommentar