Supa

Ordet kommer direkt från soppa. Det finns med i några sammansättningar som vinsupa (soppa med vin) eller oftare ölsupa, en rätt som torde vara åtminstone rödlistad (eller vad sägs om äggulor, mjölk, mjöl, salt, ingefära och socker i kokande svagdricka). Att supa innebar alltså att äta soppa. Detta kom så småningom även att gälla en dryck som brännvin, som intogs med sked; brännvinsskedar eller supskedar m.fl. namn är en vanlig antikvitet. Man kunde även supa tobak, eller snus. Det förra var inget märkligare än det som vi idag kallar att röka, det senare innebar att dra in snuskornen i näsan.

Dagens betydelse har hängt med rätt länge. När den tog över vet jag inte riktigt; hos t.ex. Strindberg verkar den vara helt ensam ("Vet ni hvarför de fattige supa?").

En annan släkting är supera (ett fint ord som definierades som så av Tegnér, att hemma äter man, borta dinerar eller superar man). Liksom det neutrala insupa.

En till: "att supa som en borstbindare" skall inte ses som en kritik av en yrkesgrupp. Det kommer direkt från tyska wie ein Bürstenbinder saufen där bürsten betyder såväl borste som supa.