MythBusters

Mythbusters är, som många av er vet, programmet på Discovery där Jamie Hyneman och Adam Savage med flera testar vanliga uppfattningar av alla de slag, och ser om de är sanna, falska eller mittemellan. Hynemans företag inom specialeffekter, M5 Industries, spelar därvid en stor roll, med personal och verkstad.

Därav senaste lördagsfrågan, där Jamie Oliver, Michelangelos Adam, det ärevördiga polarforskningsfartyget RRS Discovery samt det italienska strids-amfibieplanet Macchi M.5 utgjorde ledtrådarna. Lördagsfråge-bustern pazuzu satte svaret, jacuzzi bubblade med den knepiga M5-kopplingen.

Anledningen till att jag tog upp denna TV-kollega är att jag på inbjudan av Discovery Channel ska besöka dem i nästa vecka. På plats i San Francisco. Det ska bli spännande.

Skeptikerpodden going strong

Ser att jag tipsade om Skeptikerpodden redan i mars (här), innan den började sända ... Och sedan dess ingenting. Det går ju inte an.

För det är ett stort gäng med engagerade skeptiker som sedan dess producerat en lång rad program. Vissa har fått större uppmärksamhet än andra, bland såväl klen- som godtrogna, i synnerhet intervjuerna med Mia Ottosson (medium) och Garvarn (skarp kritiker av just medier). De avhandlade ämnena har redan blivit alldeles för många för att ens försöka räkna upp, men konspirationsteorier, kreationism, andepratare och den speciella spirituella situationen i Kalmar är några. I avsnitt på en halv till en hel timme, ungefär.

Bara att gå till skeptikerpodden.se, ladda ner och lyssna. Sätt igång.

Skeptikerpodden

Denna bloggpost är enbart ett tips om och reklam för ett förträffligt initiativ:

skeptikerpodden.se

Slå en pling till skeptikerpodden och ställ din fråga – och gör det nu! Du kan också ringa 08-559 248 16 från en vanlig telefon.

Förebilden är engelskspråkiga skeptiska poddar som The Skeptic's Guide to the Universe och Skeptoid. Ta och tillbringa några söndagstimmar där, vetja. De har precis hur mycket material som helst som är hur bra som helst. Svårt att inte bli inspirerad; kanske omöjligt.

Och hör sedan av er till redaktionen ovan.


OK, den här får komma med också: ett exempel på hur artigt bemötande kan vara fullkomligt bortkastat på vissa människor.

Vad är en skeptiker? en arrogant och nedlåtande person med för mycket tid och för lite viktiga saker att ägna sig åt. Varför vill du veta vad vi tycker om det? Det kan väl vem som helst räkna ut med svansen.

- MargaretaA på Övernaturligt i Fokus: Om skeptikerpodden


(Ifall ni inte känner till begreppet podcast så är det samma gamla ställe som vanligt som rekommenderas, här. Ännu enklare: "radioprogram" som distribueras som mp3-filer, fria att ladda ner.)

Kollegor: The Straight Dope

Jag trodde länge att Cecil Adams på The Straight Dope var en människa av kött och blod. Men han är en pseudonym, ett gemensamt nom de plume för en hel liten redaktion. TSD har gått som syndikerad kolumn i en mängd tidningar ända sedan 1973, vilket gör den till den överlägset äldsta kollegan jag stött på. Här finns också stora mängder av utmärkt material, påläst, källkritiskt och intelligent över huvud taget. Jag har ofta haft anledning att anlita dem, har sällan hittat fel och aldrig några större sådana.

TSD ägnar sig inte enbart åt myter. Det är en sorts allmän frågespalt dit folk skickar frågor som "varför faller smörgåsar oftare med smöret neråt", den stilen. "Cecil" har en lite egen stil - den kanske inte faller alla i smaken, men för det mesta gillar jag den.

http://www.straightdope.com/

Kollegor: Bullshit

Penn & Teller har en bakgrund som illusionister. Detta yrke delar de med en känd skeptiker som James Randi, som började sin karriär som sådan med att avslöja folk som använder illusionisternas knep, men inte för att underhålla utan för att luras. Penn & Teller är också som bäst när de tacklar ren humbug á la Uri Geller. Det är också då som deras (jag använder plural, för även om det bara är den ene man hör förutsätter jag att båda har del i programmens tillkomst) drastiska språk kommer bäst till sin rätt; när man med fog kan kalla något för bullshit, eller kanske rentav använda fuck i var och varannan mening.

Andra gånger känns det, lindrigt sagt, inte alls lika påkallat. När de diskuterar gun control eller Wal-Marts personalpolitik är det snarare politiska ställningstaganden, och sådana avfärdanden känns inte på långt när lika självklara som när de riktar in sig på ESP, närkontakter av tredje graden och slagrutor.

Eller för att ta programmet om fetma-epidemin: bortsett från att ordet "epidemi" används fel (det är ju inget som smittar) så är ju de medicinska problemen med övervikt ingen myt; inte vidskepelse eller pseudovetenskap, utan vetenskap. När deras egna "experter" utgörs av en jurist, en statsvetare och en kinesiolog (åtminstone sistnämnda är ren pseudovetenskap), och dessa får stå oemotsagda av faktisk medicinsk expertis, så är Penn & Tellers trovärdighet det enda som skadas. Just det programmet utgjordes till stor del av en besynnerlig "tjockis-olympiad", där det faktum, att en överviktig person mycket väl kan springa fortare än en normalviktig, tillskrevs mycket stor betydelse. Vad kan man kalla sådant? "Bullshit!"

Men när de är bra, så är de också mycket bra.

Kollegor: Snopes

David & Barbara Mikkelson är gamla i gården - de har drivit Urban Legends Reference Pages på adressen snopes.com sedan åtminstone 1995, och ansamlat en ofantlig mängd avlivade myter. Av alla kollegor jag stött på tycker jag att detta strävsamma par ligger närmast min egen inriktning: de skriver om allt mellan himmel och jord, de är noggranna med källor (både när det gäller att leta reda på dem och att ange dem), och i de många fall då mytjägarna får slå halt i kunskapens utmarker så gör de det med välformulerade, kvalificerade teorier om hur det hela egentligen kan ligga till.

Något att anmärka? - Nja, det är nog delvis en kulturell skillnad, men när jag går igenom materialet så känner jag igen max en tredjedel, beroende på ämne; resten har jag sällan eller (oftast) aldrig hört talas om. (Å andra sidan finns det gott om myter som när som helst skulle kunna slå rot hos oss.) Vidare finns där rätt mycket påfallande lättviktigt gods, som t.ex. de många påståendena om skojiga bilder som smugits in i Disney-filmer. Den myt-dödar-mödan skulle man kunnat lägga på intressantare fall; tycker åtminstone jag. Å andra sidan är det ju bara att låta bli att läsa just dem. Och gränsen mellan det intressanta och ointressanta finns det ju heller inte två som drar på samma sätt.