Att genomskåda ett trick

Sibyllans hemligheter är en sann klassiker som inte kan rekommenderas nog. Den bukiga volymen börjar som en magisk encyklopedi som detaljerat beskriver illusioner av alla de slag, från close up mynt- och kortmagi till scenbyggen à la itusågade damen. Därefter kommer en encyklopedi i spådomskonst och liknande, med utförliga beskrivningar av hur man kan spå med kort, i kaffesump, händer, stjärnor och allt vad det är. Här kan man även lära sig analyserande villoläror som grafologi, frenologi, fysiognomik (exempel: den som ser ut som en kossa, beter sig som en kossa) och liknande. Till sist en blandad avdelning med fysikaliska och andra experiment, räknegåtor, med mera. — Boken har sedan 1905 getts ut många gånger. Den är väl representerad på landets antikvariat och kan erhållas för en hundring eller mindre, om man inte är intresserad av bibliofila exemplar.

Magidelen är som sagt detaljerad; den som lär sig alla handgrepp där har kommit långt. Jag lärde mig definitivt inte alla handgreppen, men prövade åtminstone på några. Som det som 1905 kallades tvåhandsvolt, numer the (classic) pass: En dold kupering. Eller lite mer precist: Man håller i smyg ett finger instucket i leken, vilande på ett kort man vill komma åt (t.ex. det som nån i publiken just dragit och fått lägga på minnet). Efter kuperingen hamnar kortet ifråga överst i leken och blir därmed lätt åtkomligt för vidare hanterande. För ännu mer detaljer finns det gott om klipp på Youtube:

När jag först försökte mig på manövern blev det, givetvis, klumpigt och långsamt. Snart gick det bättre, och efter ytterligare en del gnetande gick det väldigt mycket snabbare och smidigare än när jag började. Nu började jag komma någon vart, tyckte jag.

Senare samma dag gick ett avsnitt av en serie korta magiprogram på tv. En magiker med gäst visade och berättade om olika trick — man avslöjade lite grann, men verkligen inte mycket. Den här gången gällde det korttrick, lustigt nog. Ett par sådana gicks igenom. Vid ett tillfälle bytte magikern några ord med gästen samtidigt som han höll leken i sina kupade händer. Jag tittade på leken. Det blinkade till — ett ögonblick, bokstavligt talat. Hade jag blinkat samtidigt hade jag missat det. Efter en stund insåg jag vad det var: Det där var en tvåhandsvolt. Det är så det ska se ut. Jag insåg att det inte räckte att titta på rätt ställe för att avslöja tricket, man behövde även veta vad man skulle hålla utkik efter. Och inte blinka vid fel tillfälle.

Det är den enda gången jag är säker på att ha sett något i en trolleriuppvisning som det inte var meningen att jag skulle se. Det var heller ingen amatör som höll i korten utan John Houdi, en av landets främsta. Den lilla glimten minskade inte respekten för tricket eller hantverket, tvärtom. Möjligen kan aningen om hur mycket träning, tid och talang som krävs för att verkligen komma någon vart ha avskräckt en smula.