Cellgiftsbehandlingar

Jag minns inte när jag först hörde talas om behandlingar med cellgifter. (Eller cytostatika då. Men det är ju inte vad man säger i dagligt tal.) Men det var riktigt, riktigt otäcka saker. De kala huvudena var den synligaste biverkningen, men de var verkligen inte det värsta. Den som gick på cellgifter mådde verkligen superpyton. Satt i kolsvarta rum med hinken intill. Eller berättelser om f.d. patienter som när de gick på stan fick syn på någon vårdpersonal från sin behandling – och reagerade med att spontankräkas, som en reflex.

En del cancerpatienter som valde "alternativa" behandlingar gjorde det för att slippa cellgifterna. Eller så valde man helt enkelt bort cytostatikan, utan att ta till något alternativ alls. Kan en behandling få sämre betyg?

Den första indikationen jag fick på att läget numer är ett helt annat var när läkaren berättade om folk som tog bilen efter cellgiftsbehandlingen. Jag tappade hakan så det krasade i golvet – vadå, köra bil? Att kunna så mycket som sitta uppe och fika hade varit fantastiskt, med tanke på vad jag trodde att jag visste. Att sätta sig bakom ratten och ge sig ut på allmän väg? Komplett otänkbart. Men det fanns alltså folk som gjorde just det. Nu för tiden.

Efter snart tre månaders regelbundna behandlingar med cytostatika kan jag konstatera att forskningen gjort underverk. De allra kraftigaste biverkningarna för min del har varit munsår, torra fingrar och lite håravfall. Redan den sistnämnda punkten, som utmärkte cellgiftspatienten mer än något annat, hör till ovanligheterna. Illamående? Det förekommer, men såväl kvantitet som "kvalitet" (eller vad man ska kalla det!) är inte i närheten av vad det var för bara några år sedan.

En del medicinska framsteg låter höra om sig mer än andra. Men de flesta är så att säga inte rubriksmässiga. Att dagens cellgiftsbehandlingar är nära nog fria från biverkningar blir aldrig någon löpsedel, men lite förvånad är jag över att jag aldrig hört talas om det. Och för oss i kräftans tecken är det alldeles fantastiskt.