Tyvärr, måste man tillägga.
Japanese soldier who long refused to surrender [...] refusing to believe that World War II had ended- Hiroo Onoda, Japanese soldier who long refused to surrender, dies at 91, CNN 17 januari 2014
Berättelsen har berättats många gånger. Här kommer den en gång till.
Hirō Onoda (1922-2014) var japansk underrättelseofficer. I krigets slutskede förlades han med tre man till den filippinska ön Lubang, 15 mil utanför Manila. Ön är 125 km², som Värmdö eller Kållandsö. Även om den har nästan 30 000 invånare (hur många det nu kan ha varit på den här tiden) så har dess bergiga djungel gott om gömställen, i synnerhet när man har flera decennier på sig att leta reda på dem.
Så småningom föll Onodas kamrater ifrån. En kapitulerade ("deserterade" enligt Onoda), två dödades i strider med lokalbefolkningen (mer om dessa längre ner). Onoda kämpade ensam vidare. Flygblad och folk som ropade ut att kriget var slut avfärdade han som propaganda. Han hade fått order att varken kapitulera eller begå självmord, och då fick det bli så. Kejsarens soldat lyder order, punkt.
Den märkliga tjänstgöringen tog slut först 1974. En student, som gett sig ut i världen för att leta reda på "snömannen, Onoda och en panda", lyckades med en av sina föresatser och fick en pratstund med löjtnanten. Varför han fortsatte kriget? Mycket enkelt: Han hade inte fått någon annan order. Studenten åkte hem och lyckades leta reda på Onodas gamla befäl. Majoren, numer bokhandlaren, uppfyllde nu löftet han gett de sina 1945, begav sig till Lubang och beordrade Onoda att upphöra med striden. Och då fick det bli så.
Det finns en central fråga som avgör hur man ser på det hela: Trodde Onoda innerst inne att kriget fortfarande pågick? Den lär vi aldrig få ett slutgiltigt svar på. Det finns en tragikomisk bild av soldater på ensliga söderhavsöar som inte hört en nyhetssändning sedan 1940-talet och verkligen inte har någon koll. Den kanske är relevant för andra, men gäller inte i detta det mest kända fallet. Tvärtom ansträngde sig folk för att upplysa honom om sakernas tillstånd. Och det hade de goda skäl till.
En omständighet som sällan uppmärksammas är att Onoda och hans grupp dödade minst trettio civila filippinier. De utgjorde såväl beväpnade poliser som vanliga bönder. Jag vet inte hur krigets lagar ska tolkas beträffande kombatanter som oriktigt tror att krig pågår, men det är svårt att se hur Onoda skulle kunna frikännas från samtliga dödsfall. Och om han visste att kriget tagit slut? Då visste han också att han inte utövade strid eller ens begick krigsbrott, utan helt enkelt mördade folk.
För fortsatt läsning är här den bästa svenska artikeln jag sett på nätet om Hirō Onoda.
Den 28 februari landade amerikanerna. Det tog en dag för dem att ta kontroll över ön. De få japanska soldater som inte dödades flydde ut i djungeln jagade av hämndlystna filippinier. Onodas första strid var över.
Hans uppgift var nu att hålla sig vid liv och störa fienden så länge som möjligt. Ett uppdrag han tog på djupaste allvar trots att fienden mest bestod av filippinska fiskare.- Anders Fager: Japanen som vägrade ge upp, Militär Historia 21 april 2017
Wikipedia (eng.): Hirō Onoda
Ett särskilt hej! till Spito som tipsade om detta ämne, när det nu var
1 kommentar:
”Trodde Onoda innerst inne att kriget fortfarande pågick?”
Jag kan tänka mig att vissa kontaktade japaner inte trodde på utskickade texter. Det på grund av ett tankefel som jag har sett hos konspirationssnackare. Oväntade detaljer hos något man ser får en att tro att det är bluff. Att förväntningarna skulle kunna vara fel ägnar de inte en tanke åt.
Det kan tänkas att han fick jobbet på grund av uppvisad lojalitet snarare än kompetens. Dessutom förvred krigsherrarna bushido till något som liknar dumdristighet. Det kan också ha bidragit till att någon dragit fel slutsats.
Skicka en kommentar