Zonterapier

En sak kan man säga säkert om zonterapi: Det är kvacksalveri. Men i övrigt är det ett förvirrat begrepp.

Begreppet zone therapy lanserades av William H. Fitzgerald (1872-1942) i USA 1913. (Som vanligt tillskrivs zonterapin en mångtusenårig historia vilket man, som vanligt, lugnt kan ignorera.) Läran utvecklades av honom och den sedermera ökände skojaren Edwin F. Bowers (1871-?), samt Eunice D. Ingham (1889-1974) på 1930- och 1940-talen – vi återkommer strax till Ingham.

I den ursprungliga zonterapin, eller reflexologin som senare blev dess vanliga namn på engelska och i översättningar, delas kroppen in i tio vertikala zoner, fem på var sida. Zonerna går från var sin tå upp utmed hela kroppen ända upp till hjässan. De gör även en avstickare från bröstkorgen ner utmed armen till var sitt finger. Den första zonen löper sålunda mellan stortån och tummen. Även tungan och munhålan är indelad i de tio zonerna.

Hemligheten består i att man genom att trycka på lederna i en tå eller ett finger – med rätt tryck, på rätt sätt och under tillräckligt lång tid – kan lindra smärta eller problematik över huvud taget i hela den zonen. Behandlaren kan trycka med sina fingrar eller använda mekanismer som gummiband eller klädnypor (med anpassat tryck, hoppas jag). Denna zonterapi påminner om en mycket förenklad akupunktur, där meridianerna reducerats till tio och punkterna till finger- och tåleder.

Hur man slipper tandvärk: Pressa en kam mot rätt finger. Tummen gäller för de första tre tänderna (räknat från käkens mitt), pekfingret nästa två tänder, långfingret nästa två, och visdomständerna av ring- och lillfinger.

Denna ursprungliga zonterapi verkar inte vara särskilt vanlig idag. Den är åtminstone betydligt ovanligare än en senare version av läran; begreppsförvirringen gör det inte enklare att snabbt avgöra vad som är vad.

Det var Ingham som bidrog med det som de flesta idag associerar med zonterapi: Kartor över händerna och framför allt fotsulorna med så kallade reflexzoner för kroppens alla organ. Genom att massera eller trycka på en reflexzon ska man kunna läka sjukdomar i det organ som representeras. Reflexzonerna kan även användas för diagnoser, genom att patienten kan känna smärta i en reflexzon vars organ är sjukt; eller ”överbelastat”, eller ”i obalans” eller "i behov av avgiftning", som utövarna kallar det.