Gamla Testamentets deckar-Daniel

Kyros II, persernas mäktige kung, sade till Daniel: "Tror du inte att Bel är en levande gud? Ser du inte hur mycket han äter och dricker varje dag?" Daniel svarade leende att "guden" var en staty av lera överdragen med brons, och sålunda ur stånd att äta eller dricka.

Kungen surnade till. Han sammankallade sjuttio präster som skulle visa hur mycket Bel kunde sätta i sig. De tog fram en väl tilltagen offermåltid och lämnade platsen. Kungen lät ställa in maten i templet. Om allt var kvar i orört skick nästa dag skulle Daniel leva, om inte skulle han få sona sina hädiska ord med livet.

Men Daniel hade ett knep för att försäkra sig om att det verkligen var Bel som tog itu med festmåltiden: Han strödde ut fin aska överallt. (Återgivet ovan på bilden från 1565.) Sedan lämnade de templet, stängde till det och förseglade dörren med kungens sigill.

Dagen därpå stod kungen och Daniel inför templets port. Sigillet var obrutet. De gick in och fann maten uppäten, vinet uppdrucket. Kungen lovprisade Bel med hög röst – men så pekade Daniel ("leende", nämns det igen) på golvet. I askan syntes tydligt en mängd alltför mänskliga fotspår. Den rasande kungen lät gripa prästerna och krävde en förklaring. De erkände att det fanns en hemlig gång in till templet. De hade tagit sig in den vägen tillsammans med sina familjer, och gemensamt festat upp offermåltiden. Men nu avrättdes de, allihop: präster, hustrur och barn. Daniel fick lov att förstöra templet och framställningarna av Bel, som han bevisat inte var en levande gud.

Notera hur en av den störtade gudens delar skändas å det grövsta. Den detaljen finns inte i källan.

Episoden kan läsas i Tillägg till Daniel. Det är en text som underkänts helt av rabbinerna, fått ett halvt godkännande som apokryf i den protestantiska kyrkan, men finns med som vilken gammaltestamentlig bok som helst i katolska och ortodoxa kyrkor.

En annan episod i samma tillägg torde vara någorlunda välkänd även bland mindre bibelkunniga: Susanna i badet. Dess berömmelse torde ha mindre med handlingen att göra än motivet. För när man genom seklerna valt vilka antika, hedniska eller bibliska berättelser som ska återges i bild så har de med lite hud haft en sällsam förmåga att hamna högt på listan.

I den rätt korta text som Stycken af Daniel utgör återfinns därmed två klassiska grepp inom detektivlitteraturen för, såvitt jag vet, första gången: Det slutna rummet och de två gärningsmännen som inte pratat sig samman tillräckligt.

Wikisource: Bibeln (Fjellstedts förklaringar)/Stycken af Daniel