Med förbehåll för att min kanji inte är vad den borde vara ...
Japanska karate betyder "tom hand". Det är lätt att ta reda på och lätt att komma ihåg: Stridskonst utan vapen. Men ordet har en liten historia.
Som många andra företeelser som främst förknippas med ett visst land kom karaten ursprungligen från ett annat land. I detta fallet är det, som mycket annat asiatiskt, en import från Kina. Och när läran kom till Japan kallades den ursprungligen 唐手 "kinesisk hand" (eller knöligare "Tangdynastins hand", då de kan använda dynastin 618-907 som beteckning för hela landet). Det justerades så småningom, av lätt insedda skäl, till 空手 utan någon kinesisk koppling. Det gick desto lättare som 唐 och 空 uttalas likadant. Så ursprungliga karate 唐手 "kinesisk hand" övergick smärtfritt till karate 空手 "tom hand".
Wikipedia: Karate#Etymology
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
För den som inte tycker att de Hexmasters "lätt insedda skäl" är så självklara kan tilläggas att vid den här tiden hade Japan modernisterats och västernifierats mycket. Kina sågs för det med ringaktning som efterblivna och odugliga (ingen brist på folk som fortfarande hade respekt för traditionell kinesisk kultur dock). Man hade även hamnat i krig med Kina och gett dem stryk efter noter. Därför var "kinesisk hand" inget bra varumärke i 1900-talets början. (Denna negativa attityd till Kina är ovanlig i japansk historia.)
Den vanligaste tolkningen av "tom hand" eller "tom teknik" är just "obeväpnad stridsteknik", men det finns även en pretto-förklaring som går något i den här stilen (citerar från minnet av en engelsk översättning så det är väl en parafras):
"Liksom en dal måste vara tom på ljud för att ge eko och en sjö måste vara tom på rörelse för att spegla omgivningen så måste även elevens tömma sitt sinne på rädsla och själviskhet för att svara på omgivningens utmaning."
Sensemaker
Svårt det där - ibland blir det för mycket förklarande, ibland för lite. Här hoppade jag över den intressanta historien om ländernas relationer vid tiden dels för att jag tänkte att den är mer känd än jag vid närmare eftertanke inser att den nog inte är, dels hade en annan berättelse att berätta.
Finfin prettoförklaring! Får hoppas att den uppfattats som liknelse snarare än hur begreppet faktiskt uppstått...
Ja, det är inte lätt att avgöra hur man skall förklara lagom mycket. Liksom du tror jag nog att en genomsnittssvensk inte har någon aning om hur de japansk-kinesiska relationerna var de första åren av 1900-talet. Vill det sig riktigt illa kunde ju en läsare rentav tolka din formulering om "lätt insedda skäl" som att förakt för kinesisk kultur är det självklara normaltillståndet i japansk historia och därmed få en synnerligen märklig uppfattning om japansk kulturhistoria.
För att svara på kommentaren "Får hoppas att den uppfattats som liknelse snarare än hur begreppet faktiskt uppstått..."
Som jag minns berättelsen var det en person (vars namn jag glömt) som var särskilt drivande i att introducera karaten från Okinawa till Japans huvudområde och han var även drivande för namnbytet (eller teckenbytet eller vad vi skall kalla det), eftersom han bedömde det som nödvändigt för att nå framgång. Han ändrade namn på den karate-gren som han var ledare för, men ville få med hela "rörelsen". Därför samlade han ett riktigt mästarmöte och lyckades få acceptans för namnbytet. I samband med detta mote skall han ha avgett pretto-förklaringen.
Förklaringen är alltså enligt denna historia något yngre än det tidigaste namnbytet, men tillkom i samband med att namnbytet vann officiellt erkännande.
Sensemaker
Skicka en kommentar