Även om begreppet förekommit tidigare blev det riktigt etablerat under UFO-vågen på 1950-talet. Till detta bidrog en egendomlig händelse 1955 där märkliga figurer i pressrapporteringen fick grön färg, trots att just den detaljen inte fanns i vittnesmålen. (En sannolik förklaring av Kelly-Hopkinsville encounter är en kombination av alkohol och ugglor.)
Men när en kliché når en viss nivå så blir den samtidigt allt svårare att ta på allvar. När de små gröna männen från Mars förekom i reklam, serier, tecknade filmer osv. så kunde de inte längre användas av de som gjorde anspråk på att verkligen ha mött utomjordingar. En ny och o-ironisk utomjording behövdes; inte någon av de fantasifulla (och förmodligen mer realistiska) som förekommer inom sf utan en någorlunda människolik figur som samtidigt är tillräckligt annorlunda och lätt igenkännlig för att utgöra en tydlig signal: "Jag kommer från en annan planet".
"... The gray skin and the large heads and the big, fluidy, black eyes that went on forever ..."- Whitley Strieber, Communion (1987; sv. Närkontakt 1988)
Strieber är en författare av science fiction m.m. som på 80-talet gjorde sig extra känd för att inte bara beskriva möten med utomjordingar, utan även påstå att de var på riktigt. Vid samma tid började händelserna i Roswell att bli omtalade igen (det är svårt att tänka sig idag, men efter det allra första intresset 1947 så dröjde det trettio år innan de åter kom upp på den ufologiska dagordningen). Båda fallen togs på största allvar av de närmast sörjande, och därmed var det uteslutet att beskriva dem som små gröna män. Det var då som de gröna utomjordingarna blev grå, grays.
Sedan dess har de grå förekommit i diverse sammanhang, såväl "seriösa", där hela konceptet med utomjordingar på besök tas på största allvar, som mer avslappnade. Efterhand har de senare blivit allt vanligare. Frågan är hur mycket längre de ikoniska grå kan användas "på allvar", innan de får ersättas med en ny sort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar