Kriget kommer till Sverige

Intryck från en invalidtransport

Det gick en rörelse genom de församlade, då det långa tunga tåget skred in över bangården. Alla herrars huvuden blottades, och damernas näsdukar viftade, men intet ljud hördes, massan var förstummad. Soldaterna på perrongen gjorde stram honnör, och de invalider, som, ehuru lytta, voro så raska, att de kunde vistas på tågets plattformar, lade handen till mössan -- den hand de händelsevis hade kvar -- så länge vi kunde se. De stackare, som liggande i sina bäddar kunde egna någon uppmärksamhet åt vad som passerade utanför deras under tre dygn räckande färd, vinkade till svar en matt hälsning.

Det var en ur hjärtat gående medkänsla, som mötte de arma, som genom vårt långa land färdades till för dem kära bygder.

Många Röda-korståg ha sedan dess passerat, och som alltid förlorar det i intresse, som ej är nytt, och numera gå de enligt tidtabellen, nästan lika obemärkta som godstågen.


I dagens GP finns en stor, åtminstone i sidor räknat, artikel om första världskriget. En av illustrationerna (bilden) visar en soldat som tas omhand under transport genom Sverige från fronten till hemlandet. Man hade kunnat ägna lite utrymme åt att beskriva dessa föga kända trupptransporter, men gjorde det inte.

I texten ovan beskriver en boende i Lund hur det första Röda kors-märkta tåget togs emot på orten. Här följer en annan samtida beskrivning av själva företeelsen, när krigsinvalider byttes genom neutrala länder:


Invalidtågen

I oktober 1914 kom en köpman i Kassel, Carl Rodesheim, på den idén, att de som under kriget fått så svåra skador, att de ej längre voro eller kunde tänkas bliva stridsdugliga, borde kunna utväxlas. Han satte sig i förbindelse med schweiziska presidenten och det lyckades så småningom att få samtliga de krigförande att gå in på förslaget.

Utväxlingen måste ske över neutrala länder. För Ryssland och Tyskland åtog sig Sverige uppgiften, för Tyskland och Frankrike Schweiz, samt för Tyskland och England Holland.

I Sverige var det Röda korsets överstyrelse med prins Carl i spetsen, som åtog sig uppgiften att organisera arbetet för utväxlingen. Avtal träffades med järnvägsstyrelsen om upplåtande av vagnar och av Sveabolaget hyrdes ångarna Aeolus och Birger Jarl. Järnvägsvagnarna måste helt och hållet ändras om: sätena togos bort, och liggplatser anordnades. Utom chefläkaren fingo sex sjukvårdare och fyra Rödakorssystrar följa med varje tåg. I chefläkarens vagn inrättades mottagnings- och operationsrum m.m. Å ångbåtarna vidtogos liknande anordningar. Ej mindre än ett 60-tal järnvägsvagnar togos på detta sätt i anspråk.

I augusti 1915 var allt klart, och transporterna kunde börja. De fortgingo sedan oavbrutet fastän ganska ojämnt under hela andra krigsåret [inte kalenderår utan räknat från krigsutbrottet i augusti 1914]. Ojämnheten berodde på de ryska och tyska -- mest kanske de ryska kommunikationsförhållandena. Tidvis behövdes hela vagntillgången för transport av de stridsdugliga soldaterna, och då blev det invaliderna som fingo vänta.

Då första transporten av ryssar landade i Trelleborg, tog en av invaliderna, vars kropp hängde lam mellan ett par kryckor, till orda och ropade:

"Kamrater! Vi äro på neutral mark! Leve Sverges konung, leve Sverges folk, leve Sverges armé!"

Det kom också under transporterna att hända mycket, som visade, att invaliderna haft fog att hurra för Sveriges folk. [...]


Texter hämtade ur Verner Vall, Världskriget i ord och bild - andra krigsåret (Krigsbokens förlag 1919, 4:e uppl.).

Invalidhanteringen gav upphov till åtminstone en väförtjänt kändis: Elsa Brändström, "Sibiriens ängel", var född i en svensk familj i Sankt Petersburg och inledde sin karriär med att åka med tyska invalidtransporter från Sibirien.

Se även Trelleborgs kommun: 1915 - Krigets offer passerar Trelleborg; en så gedigen lokalhistoria på sin hemsida är lika trevligt som ovanligt, guldstjärna åt sådant!