2013-12-24

Fattigstugan

Nu blir det en längre text! En hel novell. Läs och se om ni känner igen er.
Jag ser mig själv som en liten tolvåring pulsa landsvägen framåt genom drivorna. Jättefurornas kronor gunga vita av yrsnö, mina kläder äro vita och vita moln av snö virvla upp vid varje steg. Jag bär på en korg, som skall till fattigstugan, och i den finns ett dussin ljus, ett dussin julkusar, underligt formade bröd med hedniska linjemotiv, några korvar och ett stycke färskt fläsk. Ty i morgon är det julafton.

Vid Domberget stannar jag och stampar i marken, ty här är vägen ihålig och härunder bo troll, som ha varit farliga förr i världen, men nu kunna skrämmas med stampningen av en barnfot. Jag tänker mig deras håla med röda sandväggar och tallrötter i taket, hopsnodda som ynglet i ett snokbo. När jag stampar, faller sand i ögonen på mordfolket och de slicka ögongloberna rena på varandra och åja sig. Det låter som när vesslor gnissla i ett stenrös.

Litet längre fram passerar jag Klädstenen, som ligger några steg inne i skogen. Den är ett rullstensblock, och sedan generationer vika gummorna av vägen där och ordna sin klädsel, innan de fortsätta till kyrkan. De knyta de stora vita huvuddukarna ovanpå de svarta och fälla ner de vita stärkta underkjolarna som för dammets eller snöns skull burits uppfästa. Och en efter annan gå de bakom stenen och huka sig ned några ögonblick. Ty kroppen är den helige andes tempel och man skall gå in i herrans hus utan jordiska tankar eller behov.

Nu glesnar skogen. Till vänster skymtar genom yrvädret Möcklaflons vita yta och till höger sorlar en brun bäck, där smågäddor gå upp om vårarna och där jag gått med mässingssnara. Men nu har snön slagit bor över den här och där. Vid åborn stannar jag och tittar ned på den varmbrungula bottnen. Vissen starr står och darrar i strömdraget. Om man hoppar upp och ned på strandtuvorna, komma feta gröna kräftor baklänges ut ur gyttjemoln och gå på sned en stund tills de besluta sig för att krypa in i något mystiskt hål under motsatta strandens tuvor. Men nu måste jag gå till fattigstugan!

Genom yrsnön ser jag redan kyrkan, sockenstugan och fattigstugan, tröstlösa, fula och fattiga alla tre. Mitt för kyrkogårdsgrindarna ligger en väldig driva och från dess krön kan jag se in över gravarna, där jag lekt med mina skolkamrater. Där finns bara två familjegravar. Inom ett järnstaket ligger kammarjunkare Spaldencreutz, som sades vara Gustav IV Adolfs bror, fast Gustav den tredje kanske inte var hans far. Underliga äro herrans vägar! Och under en mossig sten ligger Maja Skragge, änkan efter kaparkaptenen, som kom hem från Medelhavet med en järnkista full med spanska dubloner och holländska bågskyttar och köpte fyra hemman i socknen och reste ut igen och försvann. Men änkan fortsatte hans regemente och piskade upp drängarna högst egenhändigt och körde sitt fyrspann själv när hon åkte till kyrkan.

Men utanför sydvästra hörnet av kyrkogården är självspillningarnas plats, och där växer intet gräs, ty marken är förbannad.

I sockenstugans övre våning bodde klockaren, som var fritänkare och spelade gammal musik på ett gammalt piano med gula tangenter och spinetton.

Bredvid sockenstugan låg fattigstugan, rutten, sned och vind, två rum nere, ett på vinden.

Jag stampade av mig snön i den svarta förstugan. Från köket, det största rummet, hördes ilskna röster, gamla, vresiga, knarrande gubbstämmor och gumfalsetter. Vid mina stampningar förtonade grälet därinne som en döende morrning, dörren öppnades och jag kände igen Regentas röst, som frågade: - Ocken ä dä? Regenta var stående namn på fattighusets värdinnor.

- D'ä bara Albert, jag skulle lämna en korg hemifrån.

- Kors i alla tier, ä Albet ute å går i tocket vär! Ja, si den frua, den frua, ho tänker då förjämnan på di fattie. Stig in å värm sej, de yr ju så d'ä rent okrestlit - åj åj åj, å så tånger korgen ä! Ja, den frua, den frua, en har la allri sitt maken!

Jag klev över den alnshöga tröskeln och såg mig omkring. Det var inget obekant folk, jag kände varje fattighjon.

Nu sutto de där i sina fållbänkar, män och kvinnor om varandra och sågo i den tilltagande skymningen ut som trasbylten. Elden smällde och pep i några sura tallpinnar på härden och det sparsamma skenet fladdrade som på måfå runt vägarna, kastade en ljusfläck här och en där, glänste till i ett par brillor, kom en flintskalle att blänka.

Där satt gubben Sjöstedt, nittiåringen, rak i ryggen som en soldat, oböjd av ödet, hård som flinta, hemsk ännu att skåda, när sinnet rann på honom. Han hade varit socknens rikaste bonde men processat bort gård och grund, processat bort sitt sista öre. Nu satt han här längst upp vid fönstret och stirrade framför sig med små tickande ögon. Han delade säng med Gremsingen, en åttiåring som också varit bonde. Han led av andtäppa och vi pojkar kunde härma hans pip och hostning på ett sätt som närmade sig fulländning.

Dessa båda bildade fattighusets aristokratiska element.

Där satt Grejsen, före detta soldat, omstrålad av ett slags krigisk gloria, ty han hade legat på kommendering i Skåne när Carl XV skulle hjälpa dansken mot tysken. Han ljög så att små blå lågor flammade kring hans enda framtand. Han hade vita mustascher, vit rättarkrans och spännhalsduk, blå outslitliga kommissbyxor med skinn på knän och bak och träskostövlar. Bredvid honom satt Håka, före detta mordbrännare, numera kvastmakare. I fattighuset bodde han bara om vintrarna. Somrarna drog han omkring i bygden, ty han hade vandrareblod. Han var känd i varenda socken mellan Eksjö och Västervik. Man skulle aldrig lämna honom ensam i köken. I hans korg hade jag en gång släppt in en levande ekorre. -

I nästa fållbänk sutto Kitta På Sne och Falka-Stava. Kitta hade tjänat piga i bättre hus, men en sergeant hade gjort henne olycklig. Sonen som blev sjöman hade skickat hem pengar i många år, men så småningom upphörde sändningarna. Han var väl drunknad. Falka-Stava hade varit regementshetär vid Smålands husarer. Nu var hon stendöv och använde sina hoptiggda slantar till snus. Hon hade inte ett grått hårstrå, ögonen voro svarta som kol, örnnäsa hade hon, som alltid var brun av snus, rynkig var hon som ett gammalt äpple, och kring for hon som ett torrt skinn.

I sängen mittemot satt Muffa-Lotta, som inte kunde tala rent. Hon kardade ull åt bondhustrurna och sprang med skvaller. Hon var krokryggig så att huvudet tycktes sitta mitt på bröstet och gnodde i ur och skur utefter vägarna med sin ullkorg, fick en kaffeskvätt här och en där. Det var en sport bland oss pojkar att kunna tala som Muffa-Lotta.

Bredvid Muffa-Lotta satt Lama Johanna. Benen voro förtvinade och hon måste ha hjälp med både det ena och det andra. Men sticka strumpor kunde hon. Hennes fingrar rörde stickorna blixtsnabbt och ögonen hade hon med sig. Hon hade en fix idé - att ett kärleksförhållande existerade mellan Falka-Stava och Håka. Det tjänade ingenting till att försöka ta henne ur den tron. Hon kunde ligga vaken natt efter natt och stirra och lyssna i mörkret, och när hon jagat upp sin fantasi tillräckligt väckte hon sin sängkamrat och bad henne dra eld på en svavelsticka, ty det stod aldrig rätt till. Och Muffa-Lotta for upp ur sömnen och bad på sitt kinesiska språk Johanna dra ända in i Hälsingland. Och då vaknade kanske de andra. Grejsen svor så taket kunde lyfta sig och Kitta På Sne skällde och gnällde om nattfred och försäkrade att Falka-Stava låg som död under samma fäll som hon - det var bara svartsjuka - hon skulle skämmas och veta hut gamla lama människan - tänk om Johanna vore frisk och hade samma sinnelag - marskattorna voro som läsbarn emot henne, och en skulle vända ut och in på henne och titta på själen - håll dej still och sov ditt skrälle!

Och då teg Johanna. Hon våndades en stund och suckade och vred på så mycket av kroppen hon kunde tills hon somnade av trötthet vid att lyssna och stirra. Och snart hördes bara de sovande stångande, Gremsingens pip i bröstet och en och annan snarkning.

I den återstående sängen låg stortjuven Stolpe. Han sov mest nu på sina lagrar. Han var över 70 år och 40 av dem hade han varit i fängelse. Det var han som stal kyrksilvret i Håskulla kyrka med prästen Ekborns hjälp. Prästen stod själv i sakristian och langade dyrgriparna ut genom fönstret till Stolpe. Ekborn hängde sig i rannsakningshäktet, men Stolpe ville leva och vittja flera kyrkor. Det lyckades också, men han blev alltid fast, ty kyrkstöld hade ingen välsignelse med sig. Han var far till en massa barn som alla hade samma tjuvsena och voro fruktade i många kyrksocknar, ty de drogo sig ej för att ta till kniven om det gällde.

Man må inte tro, att Gubben Stolpe var orkeslös, fast han sov för det mesta. Han var bara lat.

Hans sängkamrat var Blinningen, Johan Petter, blindfödd och f. d. elev vid blind- och dövstuminstitutet. Han representerade bildningen inom fattigstugan, ty han var den ende som kunde läsa. På vinterkvällarna, så hjonen trötta efter dagens strövtåg med tiggarpåsen sutto och dåsade i mörkret - ty ljus användes icke - tog Johan Petter fram den enda bok han ägde och läste med oändligt långsam sövande röst igenom den från pärm till pärm. Han kunde den sedan många år utantill, men han satt ändå och fingrade på de upphöjda typerna alldeles som på institutet, ty det hörde till, han var lärd så. Boken var Den Blindes tidsförsonare, Stockholm, tryckt hos L. JAG. Hjerta 1842. Johan Petter var litet larvig, litet fjollig, eller hur man skall säga. Han var en fyrtiårs man, yngst av hjonen. Lama Johanna påstod alldeles säkert att Regenta och han hade sitt ihop, men hur det var med det vet inte jag. Säkert är emellertid att Johan Petter var favoriten. Regenta var en frodig femtioårs människa med tjocka läppar, små talgiga ögon och lätt grånat hår. Hon var despot och styrde med järnspira. Hon hade många år bott tillsammans med skinnskräddare Parath i Uddestorp, och när han dog - han frös ihjäl efter en vintermarknad i Ingatorp ute på Bruzaholmsskogen - sökte hon och fick den just lediga och framstående befattningen som Regenta i fattigstugan.

När hon var på dåligt humör och skulle liva upp sig med en kaffeskvätt och gick fram för att elda i spisen, där vart hjon hade sin egen kaffekokare stående, kunde den onde flyga i henne så att hon slängde alla de andras kokare utåt golvet så att sumpen yrde och skrek: - Ja har ju sagt att spisen ä min!

"Spisen är min, sa Regenta," var ett ordspråk i socknen.

Vid sådana tillfällen blev det liv i luckan. Grejsen svor och gubben Stolpe lovade att skära av morlösa (matstrupen) på Regenta. Muffa-Lotta skällde på kinesiska och Falka-Stavas ögon lyste som onda stjärnor. Hon ville bitas och rivas, men Regenta var stark och satte henne i sängen så lumporna yrde.

Regenta bodde i vindskammaren. Det var liksom förnämligare. Så när hade jag glömt berätta att det andra rummet på nedre botten upptogs av gubben Geiz, f. d. husar och tokig, fast hans galenskap som oftast var av det mildare slaget. Han låg i sin säng höljd i trasor av de mest vidunderliga slag och kulörer och lallade som ett barn, måste matas som ett barn. Men när han fick sina anfall måste han bindas. Då sköt han fradga ur den tandlösa käften och vrålade så och då fram rysliga svordomar, minnen från korpralstiden och rekrytexercisen vid Ingelsta skvadron. Ja, nu sutto de där i sina fållbänkar allesammans. Ur de svarta munnarna stod andedräkten vit, ty det var kallt i rummet. Blåsten ven i ett par trånga rutor. Den sura veden fräste och smällde.

- Ja, ja få la tömma kôrgen då, Albet lelle, sade Regenta, för han sa la ha en tebakers mä sej, när han går.

Hon började plocka opp innehållet på fällbordet.

- Åck åck åck, ja, den frua, den frua! Si va brö, va brö, å vörtbrö te på köpet! å va kôrv å va fläsk - ja, åck åck åck! - å va ljus - ho tar sej rent å för när.

- I kan la tänna på ett ljus då, när en har lyse, sade gubben Sjöstedt.

- Ja vesst, vesst, Sjöstedt lelle, dä sa ja vesst dä. Ja sa bara gå opp på kammarn ätter svagelstecker. Ja, si nu slipper den fattige å setta i mörker. Si en törs inte lämna nåra stecker här nere, för si gubba ä så ovålia så.

- Hut, käring, brummade Stolpe. Men vindstrappan knarrade redan under Regentas lispund.

Stolpe reste sig knarrande ur sängen.

- Ja, en sa la glo på gusslånet, då, etter som dä likar sej te kalas.

- Steck inte dit klorna förrän dä bler ljus, för då får du mek å leka mä, varnade Grejsen. Nää du, Stolpafaen, Regenta sa räkna, innan du ger dej opp i maten. Sett logn, sa ja!

Regenta klev in.

- Si ja feck lôven å ta rätt på ljusastaken också, si! Va ä I oppe ätter, Stolpe? I har la inte vatt framme ve bordet? Si nu ble dä ljust - å o'ocke ljus, köpeljus ä dä, ja, en har då allri sitt maken, den frua, den frua, ja säjer då dä! Hr I vet å tacka nu, era stackare? Ja, ja får la tacka då för mej å di andra. Gu ska löna hasskapet på den yttersta dagen i evihet amen, skulle inte sånt hasskap få sitta på nådatronen i hans rike, så kômmer la ingen in i saliheta, d'ä ljug dä!

- Ja tack, söta snälla! Hälsa å tacka så möe! Ja tack, då! ljödo några röster i korus.

Men Blinningen tillade: - Vell inte Albet ha ett guss ord mä säj på vägen?

Regenta for ut: - äsch, tösst mä dej, Johan Petter! Han vell läsa, stackarn - - Men Albet får la gå nu, innan dä blev nermörkt.

- å, jag ä inte mörkrädd! Läs du, Johan Petter!

Jag visste att Blinningen blev ledsen, om han inte fick läsa för varje främmande som hade något ärende i fattigstugan.

- Sir I dä, Regenta, atte han vell! triumferade Blinningen och grävde fram sin bok bakom huvuddynan. Han började fingra på första sidan och stavade i klagande tonfall:

Den blindes Tidsförsonare. Stockholm, tryckt hos L. J. Hjerta, 1842. Stormäktigsta Allranådigsta Drottning! Detta första i Swerige werkställda försök att medelst tryckta upphöjda bokstäfver berede Blinda tillfälle att sjelfwa lära sig känna och läsa sitt modersmål, nedlägges i underdånighet inför de Blindes och Döfstummes höga Beskyddarinna. Det nådiga hägn och Moderliga beskydd, hwarmed Eders Kongl. Majestät alltid täckts omfatta dessa wanlottade med-christna, inger mig den ljufwa förhoppning, att denna lilla samling af tänkespråk m. m., utgifwen till ljus och tröst på den Blindes töckenhöljda bana, skall med nådigt wälbehag af Eders Kongl. Majestät upptagas. Med djupaste undersåtlig wördnad, trohet och nit framhärdar Allernådigsta Drottning, Eders Kongl. Majestäts Allerunderdånigste och tropligtigste tjenare och undersåte O. E. Borg. Allm. Institutet för Blinda och Döfstumma den 8 Now. 1842. ABCDEFGHIJK - dä hörs bjällrer i Ekeberga li, sade Blinningen plötsligt och lyssnade.

Jag lyssnade också, men hörde ingenting.

- LMNOPQ - di kommer närmre, dä la nôen, sum sa te tôjet - RSTUW -

- Va sa du setta å läsa upp alfabeten för? Dä vet la du, atte Albet är lärder på förut, sade Regenta.

- Dä kan va, dä, invände Johan Petter, men när alfabeten står här, så sa en la läsa opp'et. å seffrera å skiljeteckna mä. Men nu så komme dä redia guss ord: Tröste- och tänkespråk. Tålamod besegrar allt. Flit bräcker mödans skal. Blott werksamhet är liv, och arbete är njutning.

Nu hördes bjällrorna närma sig i rask takt.

- Daglig öfning gifwer färdighet. Gör rätt, det är din plikt, gör godt, det är din ära, fortsatte Johan Petter i sorglig näston. Där tro och kärlek styrka gifwa, försakelse blir lätt för menskan.

- Di kommer hit, åkarna, sade Blinde Petter. Nu tar di å ve grinna.

- D'ä la nôen, som sa te klockarn, gissade Regenta och försökte se ut genom fönstret, som nu stod svart i kvällningen. Nä, jesses, di kör rakt på vårat, va kan dä va för främmat?

Släden stannade utanför fattigstutrappan, tunga stövlar klampade på bron och i förstugan, dörren rycktes upp och in kommer Johan i Havvik, fjärdingskarlen. Han kom tydligen "i dragande kall å ämbetets vägnar", ty han såg bister ut, en förkroppsligad bild av den hämnande rättvisan. Gubbar och gummor stirrade oroligt på den mäktige.

- Go kväll, sulle ja la sä, men dä egentelien mä Stolpen och Regenta ja vell tala. Säj nu, Stolpe, har du sin din, Kalle, den lömmelen, gömder här nôenstans. Ljuj nu inte utan erkänn, för här sa i alla fall ble unndersökning och rumsterning. Finns han här, så säj ifrå du mä Regenta, å förvarra inte dett straff!

- Nää, fjärsman lelle, ja har inte sett te nån Kalle. ä dä nôen aen sum har sett te Kalle Stolpe? Nää, di dä! å faren sulle la va den närmasta.

- Inte har ja sitt pôjken, sade Stolpe och spottade framför fjärdningskarlen. Han ä la gammal nock nu för te inte hänga far sin i rockaskörta. Va har han gjort för nôe nu då?

- Jo han kum ut ifrå cellera i Jönseping som i förrgår, å han va inte väl utkummen förrän han geck på kroa å skar en bromsare ve bana, å när di sulle ta'an så skar han en två'l'tri te å smatt ut å kum unna. å i natt så har di brötet sej in hos handlingsman i Höreda å di tror att dä ä pôjken din, för dä va nôen sum hadde sitt'an bortåt Hunnersta te.

Gubben Stolpes ögon glindrade.

- Ja ta'an den som kan, ho ho, men här finns han inte.

- Men han brukar ju allti bo här när han ä ute på illt å jävelskap. Säj nu opprecktit, um I har'an här! Jasså, I vell inte. Ja, då får vi la bönna på å söka.

- Han öppnade dörren. - Agust, binn marra ve broa å kum in, för här ska ble rumstering. Lås farstedöra å ta u nöckelen!

- Nej, låt mej komma ut först, Johan, bad jag.

- Köss, ä Albet här? å ja sum inte så'an. Ja, dä bäst atte han går. Ajöss, ajöss, å halsa så gôtt!

Jag tog min korg och gick. Yrvädret hade tilltagit, stormen ven i kyrkogårdens kala aspar. Jag tänkte på min vän Kalle Stolpe, som varit så hygglig mot mig, då vi voro skolkamrater. Han var ju äldre än jag, men han var litet sen i skolan. Han låg inte åt vetenskapen. Vid det här laget var han väl aderton år. Hur många tallbössor hade han inte gjort åt mig, hur många enbågar hade han inte skurit för min räkning och hur mycket rackartyg hade han inte lärt mig. Hur m - -

- Va ä du för en?

Ur dunklet bakom syrenhäcken vid kyrkogårdsmuren steg en lång figur fram. Mitt hjärta stannade. Jag kände igen silhuetten genom snöyran. Det var Kalle Stolpe.

- Jasså, ä dä du, Albet! Ja så la, atte du kum ifrå fattistôva. Va ä dä för en släe, sum står där?

- D'ä fjärdingsman.

- Jävlarrr - då bler dä å ta på luffen igen - jösses va ja ä trötter, ja har gått i ett gångane sen i går môra. å i kväll hade ja tänkt å smita mej in, när Regenta hade gått opp på kammarn, å lagt mej på golvet eller krôpet ôpp i spisen, men nu går dä inte förstås, för kärngera kan inte hålla tjåken - va sae fjärdingskarn?

- Han sa att du hade skurit en bromsare - -

- Jojo du, di va på mej som fluger på sirap, men ja tappade u dom lite krösamos mä svallingen blank - -

- å så trodde di att dä ä du som har brutit dej in hos handlaren i Höreda -

- Hongri förstår du, gôsse, så dä rev å slet i buken, men ja skar bara å ett schok amerikanskt fläsk -

- Di söker efter dej på vind -

- Ha ha, låt dom snoka - å så har ja mä mej julklapp te gubbafasen, en kagge matsnus! å den ligger här i snön bakom syrenera - du ä en bra pôjk Albet å du skvallrar inte, men säj åt gubben att han har snus här i snödriva, när du går i julotta i övermôra. Men nu får ja ge mej i väg. Ligger sjön?

- Ja, nog har di gått'en, men inte ä han säker -

- Ja måste över sjön innan dä bler svart i kväll, för annars hittar ja inte dit ja vell. Håll tjåken, Albet, annars så vet du - -! Ajöss mä dej! Ja tar över åkern här å ner te sjön. Glöm inte kaggen!

Och Kalle Stolpe försvann i natten och snöstormen.

Sedan har ingen hört av honom.
- Albert Engström, Fattigstugan, ur Kryss och landkänning (1912)

Lät det bekant? Det borde det ha gjort.

Besöket med julkorgen i fattigstugan återanvändes av Astrid Lindgren i historien om "Stora Tabberaset i Katthult". Det är mindre lån än hyllning; den får en egen utformning och sätts framför allt i ett eget sammanhang. Man kan även begrunda det faktum att Albert Engström föddes i Lönneberga församling 1869, liksom Astrids jämförelse mellan Emil och hennes far (f. 1875): "När Emil sprang omkring på sina barfotaben i Lönneberga, var Samuel August en ungefär likadan liten Smålandspojk i en socken strax intill, fastän han sannolikt inte gjorde fullt så många hyss."

Inga kommentarer: