Grafologisk analys

I denna regelbundna, väl behärskade och sammanhållna stil på god formnivå tolkas diskontinuiteten som tecken på sinne för fakta och förmåga av skarpt, analytiskt tänkande. Observera de högt placerade, tryckstarka och raka t-strecken: ett i den grafologiska litteraturen välkänt uttryck för självmedvetenhet och bestämd vilja.

Diskontinuitet är när bokstäverna i ett ord inte sitter ihop. Huruvida en stil uppvisar kontinuitet eller diskontinuitet "hör till skriftens mest karaktäristiska egenskaper". De gamla grafologerna var någorlunda överens om att egenskapen speglade skribentens sinne, nämligen om tankarna var sammanhängande eller osammanhängande. Diskontinuitet i skrift kännetecknade konstnärer och skalder, folk med mer intuition och fantasi än praktiskt sinnelag och logisk stringens.

Detta berättar Ragnar Numelin i en liten bok med den till synes pålitliga titeln Grafologin som vetenskap (Prisma 1963). Grafologi är ju konsten, eller vetenskapen då, att utläsa en persons egenskaper utifrån skrivstilen. Läran har gått kraftigt, kanske fullständigt, tillbaka de senaste decennierna, om det nu beror på att mänskligheten blivit allt förnuftigare eller för att datoriseringen inneburit att skrivandet för hand minskat. Förr hade alla skrivande människor en driven handstil av ett slag som väl knappt en på hundra har idag - och de blir stadigt allt färre.

I Numelins föregivet kritiska beskrivning av handstiltolkningens förutsättningar och metoder (för att återge undertiteln) lyser grafologins egentliga kvalitéer ändå igenom. Författaren beklagar sig i förordet över charlataner som "i regel gav så allmänna diagnoser att de lätt passade in på många stilar" och som därmed gett läran ett dåligt rykte, varefter han tillbringar resten av boken med att lansera just sådant - om än i lite mer avancerad utstyrsel. Påståenden om kopplingar mellan stil och egenskaper mjukas ständigt upp av "skulle kunna tolkas", "enligt gängse tolkningar" etc., och ordet "anses" förekommer oerhört ofta. Försöken till psykologiska förklaringar är parodiska. Det är solklart att det inte rör sig om något vetande där man kan komma överens genom att studera verkligheten.

Ta till exempel diskontinuiteten. Vi fick veta att sådan skrift tydde på osammanhängande tankar hos skribenten. Men hur är det då med skriften på bilden ovan? I bildtexten tolkas ju dess diskontinuitet som raka motsatsen? Jo, det beror på att Numelin gjorde ett undantag. Pseudovetenskap behöver inte vara svårare än så.

Lundgren utläser ur en "avbruten" skrift en mindre "teoretisk och praktisk anpassningsförmåga men mera av egenart" hos den skrivande. Detta kan måhända i många fall vara riktigt, men även här gäller väl undantagen. En personlig och rytmstark, delvis "avhuggen" stil var typisk för marskalken av Finland, president Mannerheim. Här måste diskontinuiteten tolkas positivt (bilden ovan).