2012-04-18

Snedsteg i Populär Historia

I dag vet vi inte med säkerhet i vilken utsträckning kalendrar användes för att mäta tid. Det pågår en diskussion rörande huruvida de gravar som markerats med imponerande stensättningar även fungerat som kalendrar. En del menar att så är fallet medan andra ställer sig tvivlande till detta.

- Olle Larsson, doktor i historia, svarar på läsarfråga i Populär Historia 5/2012

Vilka gravar tänkte Larsson på? Debatten som den beskrivs skulle kunna avse Stonehenge, där olika grader av "kalendariska funktioner" tillskrivs anläggningen (där det även finns en del gravar).

Av någon anledning valde tidningen att illustrera läsarfrågan med en bild från Österlen. Här följer bildtexten. Det framgår inte vem som skrivit den.

Ales stenar i Skåne är enligt somliga teorier uppförda som en astronomisk kalender, med syftet att mäta den återstående tiden till nästa sommar- eller vintersolstånd.

Nu blev det väldigt konstigt. "Somliga teorier" är summa en till antalet, nämligen den som Bob G. Lind (#3 i min pågående serie med galningar) förespråkar. Han har ingalunda formulerat en vetenskaplig hypotes utifrån belägg. Nej, denne studie i folie har drömt fram en sorts låtsasvärld, där komplexitet och knasighet ackompanjeras av benhård övertygelse och aggressivitet.

Bortsett från det sistnämnda, som borde rendera honom ett besöksförbud, så är det egentliga problemet inte så mycket denne portugalliske kejsare, utan det allvar med vilket folk bemöter honom - folk som borde veta bättre. Som Riksantikvarieämbetet, vars valhänta hantering av ärendet knappast kan ha förbättrat Bobs diagnos. (Jfr Martin Rundkvist 2007.)

Känner Populär Historia inte till historien om den galne gravgasten på Österlen? Då har de tillfälle att förkovra sig i modern pseudovetenskapshistoria.

4 kommentarer:

Spiring sa...

Inte för att jag inte håller med om andemeningen med denna bloggpost... men jag har bestämt för mig att jag hörde om kalender-teorier beträffande Ales stenar redan i mitten av 70-talet, vilket väl var långt innan Bob G. Lind kom ut på banan. (Svenska Wikipedia nämner Hasse Alfredson, Göran Lind och Curt Roslund i sammanhanget.) Så det borde vara möjligt att skriva om "teorier" i plural.

I "Barna Hedenhös besöker England" kom för övrigt Bertil Almqvist in på eventuella kalenderfunktioner vid Stonehenge, men fastnar för den möjligen inte helt allvarligt menade hypotesen att det egentligen rör sig om gigantiska cricketgrindar. (Vilket jag förutsätter hänger ihop med att Cerne Abbas-jätten naturligtvis har ett ursprungligt cricket-slagträ i handen.)

Lena Synnerholm sa...

Jag tror du blandat ihop saker nu. I ”Barna Hedenhös besöker England”, beskrivs Stonehenge som ett ölstinnt tempel. Det står färdigt till sommarsolståndet, då det invigs med pompa och ståt. Några schamaner dansar i mitten, medan resten dricker öl runt kanten. Lokalbefolkningen beskrivs som soldyrkare! (skratt)

Spiring sa...

Nej, Lena, det har jag inte. Titta på allra sista sidan i boken ifråga, så ser du cricketgrinden. För att citera Skörlock på Holmen: "Problemet med Stonehenge's tillkomst är alltså löst! Dessa tre stenpelare med två 'överliggare' restes allra först till minne av kricketspelets uppfinnare, biffätaren Dave Cricket - och att stenarna föreställer en kricket-grind ser vi ju alla!"

Anonym sa...

Herr Lind är inte ensam om sina teorier om uråldrig astronomi.
Andra går ännu längre tillbaka i tiden.
Jag såg just en dokumentär på Axess,
http://www.axess.se/tv/program.aspx?id=2905 om en fransk forskare, Chantal Jègues-Wolkiewiez, som säger sig ha upptäckt att de allra flesta (126 av 130 undersökta tror jag det var) bemålade grottorna vetter mot solens upp- eller nedgång vid antingen solstånd eller dagjämning.

Så långt kan jag hålla med henne. Att observera solens upp- och nedgång, och lägga märke till när det vänder, är inte så svårt. Om man sen upptäcker en grotta där solen når långt in just då kan det nog ses som en magisk plats eller ett tecken från högre makter att det är här de ska måla.

Men inte nog med det, sedan går hon vidare och hävdar att figurerna i Lascaux-grottan skulle representera stjärnhimlen så som den såg ut på den tiden.

Då får jag svårare att tro på henne. Även om man begränsar sig till de starkaste stjärnorna är de så många att man kan passa in nästan vilka figurer som helst och få en överensstämmelse.
/Cathy