... Ni är ett så ytterst praktiskt tilltalsord, att det är rent af gåtfullt, hvarför det hittills förblifvit så godt som bannlyst ur vårt umgängesspråk. Hvarför skall vårt språk nödgas umbära hvad alla andra äga - ett allmänt tilltalsord? Grannspråken hafva sitt De, tyskan, engelskan och franskan sina respektive: Sie, You och Vous, etc.; endast vi åtnöja oss, under samtalets gång, med ett ideligt upprepande af ofta långa titlar.
- "Litet språkligt om en 'Ni-månad.'", Idun nr 18, 1893
Så var det. "Ni" var inte alls det artiga tilltalsordet, till skillnad från det burdusa "du". Man titulerade folk: "Reser öfverjägmästaren hem nu, så får jag be öfverjägmästaren hälsa öfverjägmästarens fru så mycket, vill öfverjägmästaren det?" - för att ta ett exempel ur artikeln. För att åter uppmärksamma en faktoid jag tog upp i bloggposten Has det hund?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Men nog niades det, men endast nedåt i hierarkin, till tjänstefolk, butikspersonal osv.
Dessutom levde väl det gamla, ursprungliga "I" kvar i delar av landet.
Hahaha!
Jag vill korrigera lite: lyssnar man på radio från 30-40-50-tal hör man att det är ok att nia, men endast efter att man har tilltalat personen med namn och titel.
Jag hörde en radiointervju med Astrid Lindgren:
"Fru Lindgren, hur vill ni beskriva den nya boken..."
Att bara säga ni är däremot djupt oartigt.
Skicka en kommentar