En av vår tids finaste utmärkelser
Denna dag tänkte jag dela med mig av en fin artikel: "Tradition och vidskeplighet inom rymdflyg". Faktiskt? Jomen. Raketer och sånt må vara nytt och modernt, men människorna som nyttjar dem är av den vanliga sorten. Varför skulle övertro inte leta sig in just där? I såväl USA (beskrivs i artikeln) som, med en säkerhet som gränsar till visshet, Kina. Men här ska det handla om Ryssland/Sovjet, ett land där sådant har en särskilt stark tradition (utan några politiska förtecken, det var likadant före revolutionen). När man dessutom har att göra med bära-eller-brista-övningar som är dokumenterat livsfarliga så har vi en förstklassig grund för vidskeplighet och skrock.
Alla kosmonauter som ska skickas upp går igenom ritualer som kalkerats på de som Jurij Alexejevitj Gagarin gick igenom för prick 50 år sedan. Inte bara utbildning och tekniska rutiner och sånt, utan som denna: På väg till raketen stannar bussen, varpå de går ut och pinkar på dess högra bakhjul. (Kvinnliga kosmonauter har haft olika lösningar.) För så gjorde Gagarin, och hans färd gick ju bra, så varför riskera något? Eller om han nu verkligen gjorde så - beläggen verkar inget vidare - men sådant är mindre viktigt i sammanhanget. Är det tradition så är det.
Andra rutiner har ännu oklarare ursprung, men är lika fast rotade i kosmonautisk tradition för det. Som att man kvällen före uppskjutningen alltid tittar på samma film, Öknens vita sol från 1970 (snarare än 1969 som Murphy skriver), och att man till frukosten alltid har champagne. Man besöker Gagarins välbevarade kontor, och frågar, på ett eller annat sätt, hans spöke om lov att få bege sig upp i rymden - den traditionen är avgjort inte tidigare än från 1968. Kosmonauterna får signera flera prylar: hotellnycklarna innan de åker iväg, kapseln efter landning (utsidan) liksom helikoptern som plockar upp dem (insidan).
Flera traditioner/vidskepligheter är inte specifika för rymdprogrammet utan har lånats in från olika håll (som så ofta är fallet även med den här sortens kultur). Som att kvinnor ombord innebär otur, en idé som kommit från flottan. Eller att man i gammal rysk stil välkomnade avlösningarna på rymdstationen Mir med bröd och salt, liksom besättningen på Apollokapseln vid dockningen 1975.
Vidskepligheterna och rutinerna är många, fler än de jag räknat upp här. Favoriten är ändå maskoten Boris, en liten leksak (utvald av befälhavaren) som sitter i en kedja. Den hängs upp framför kameran så att den syns tydligt i kontrollrummet på Jorden. När man kommit upp i omloppsbanan stängs motorerna av och kapseln blir viktlös (vilket inte alls beror på att man kommit utanför Jordens gravitationsfält*), vilket syns eftersom Boris börjar sväva i sin kedja.
Källa: Alan Murphy, The losing hand: tradition and superstition in space flight, The Space Review, 27 maj 2008
2 kommentarer:
Hur vet vi att det var Juri Gargarin, som var den första människan i rymden? Det tycker jag är en bra fråga. Särskilt som det finns en del, som underkänner utan att tänka. Det är något helt annat, än att fråga sej hur vi vet.
Det där att kvinnor ombord betyder otur, går att ta reda på statistiskt. Är rymdflygningar med kvinnor mer olycksdrabbade, än dom med enbart män? Det gäller förstås i procent. Det är nog en bra idé, att ta hänsyn till deras varaktighet också. Att kvinnor på rymdfarkoster drar till sej otur, är förstås mest skrock. Men man kan försöka ta reda på det, bara för motbevisningens skull.
"Öknens vita sol" är för övrigt en riktigt rolig film. Вопросы есть? Вопросов нет! "Några frågor? Inga frågor!"
Skicka en kommentar