- Nordisk familjebok 1918
Från senare delen av 1800-talet och ett tag framåt var detta en rätt vanlig alternativ stavning. Ett relativt sent exempel verkar Sverges Kommunistiska Parti vara, bildat 1924 - det har funnits fler partier med det namnet, men inget annat med den stavningen. En del har (därför?) haft för sig att det var en stavningsreform med röda förtecken. Det var kanske fallet då, men definitivt inte tidigare.
- Verner von Heidenstam i Tidningen Kalmar, 22 september 1899
Det kan även nämnas att Nordisk Familjebok 1891 inte hade med den alternativa stavningen, ens som hänvisning.
7 kommentarer:
Stavningsreformer är intressanta och väcker ofta debatt (t ex den Tyska som genomfördes 1996). I Norge har man ju haft flera, och speciellt det reformering av sje-ljudet är ju något som Sverige skulle kunna lära sig av.
Sverges Socialdemokratiska Vänsterparti bildades 1917 och bytte 1919 namn till Sverges Kommunistiska Parti. 1924 bröt sig en grupp under Z Höglund ut och bildade ett eget parti under samma namn (och med samma stavning). Det upplöstes 1926. 1929 splittrades det kvarvarande SKP i två delar, som (åtminstone inledningsvis; här är jag lite osäker i brist på källmaterial) båda kallade sig Sverges Kommunistiska Parti; det ena med tillägget (Sektion av Kommunistiska Internationalen). SKP utan (SKI)(Kilbom) bytte senare namn till Socialistiska Partiet. Det andra SKP stavade, åtminstone i officiella sammanhang, Sverge utan "i" fram till mitten av 40-talet har jag för mig.
Sammanlagt har det funnits sex eller sju separata organisationer med namnet "Sver(i)ges Kommunistiska Parti". Kärt namn har många barn.
Förtydligande. Jag är inte osäker på om det fanns två SKP 1929-34 (det gjorde det), utan om båda stavade "Sverges".
Förtydligande 2: Det var bara i partinamnet man utelämnade "i" i "Sverges", i övrigt anpassade man sig till den rådande borgerliga stavningshegemonin.
@Mats Einarsson. Mja. Läser man Norrskensflamman och Ny Dag från 30-40talet hittar man åtskilliga exempel på att man stavar Sverige Sverge. Dock kan man tänka sig att i mer officiella sammanhang, t ex riksdagsmotioner och dylikt, så anpassade man sig till kutymen.
Dan Andersson och IOGT stavade utan i.
Jag är ganska säker på att vi fick lära oss båda varianterna i den gamla realskolan på 50-talet. Jag har förresten en gammal historiebok från början på 1828, som i titeln har stavningarna Sverge och Norrige. Det ska vars två rr! Ortografin var inte så normerad då. Christian Wåhlin hette författaren.
Skicka en kommentar