Ibland går vissa ämnen, råvaror och liknande under ett namn i handeln, under ett annat i andra sammanhang. En vanlig orsak är att det går att ta ut ett högre pris för med det lite märkvärdigare handelsnamnet. Exemplen inom djurvärlden är legio, såväl kött som päls går ofta under andra namn; som när kattfisken säljs utan huvud som aptitligare kotlettfisk.
Intressant nog har företeelsen spritts även till kemiska ämnen. Här är några exempel. Samtliga verkar vara anglicismer, i vilken mån de inblandade känner till skillnaderna vet jag inte.
Nitrogen - gasen kväve när den säljs till bilnördar, som låter fylla sina däck med denna i hopp om att få lite bättre resultat än vi andra som kör med vanlig luft.
Tungsten - metallen volfram i dart-pilar
Carbon - kolfiber i golfklubbor och pilar (vanliga långa)
Titanium - titan i klockor
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
18 kommentarer:
Fast när det gäller kemiska ämnen är väl handelsnamn snarare regeln än undantaget, och alls inget nytt. I synnerhet bland plaster som polytetrafluoretylen under namnet teflon eller Gore-Tex när det tillverkas i membranform. Eller polyetentereftalat, PET, under namn som polyester, mylar, dacron, terylen, polyclear o.s.v.
På det stora hela är keminamngivning svårt. IUPAC har sina rekommendationer som inte alltid följs och om man slår upp till exempel PubMed finns ofta alternativa namn listade. Vanligt socker har minst 6 synonymer listade (sucrose, sugar, D(+)-Saccharose, alpha-D-Glucopyranosyl beta-D-fructofuranoside, beta-D-Fructofuranosyl-alpha-D-glucopyranoside, alpha-D-Glc-(1->2)-beta-D-Fru). På schampoflaskor och i tandkräm hittar man ofta Sodium lauryl sulfate vilket i kemilabb oftast förkortas SDS efter IUPAC-namnet sodium dodecyl sulfate. O.s.v. i all oändlighet. Att verkligen använda kemiska namn skulle vara hopplöst i de flesta fall då dessa tenderar till att bli omöjligt långa och komplicerade.
Dina exempel har väl mindre med kemi att göra än med att det är bekvämt ur marknadsföringssyfte att bara ta ett engelskt namn rakt av. Det visar väl egentligen mest på att ämnet är en marknadsföringsgimmick mer än ett kemiskt ämne. Även om engelskans tungsten för svenska volfram är lånat av just svenskans tung sten.
Du har helt rätt - naturligtvis känner jag till nylon, teflon m.m. Marknadsföring var det jag var ute efter, i synnerhet om den kombineras med okunskap. Ifall någon som talar för nitrogen gör det i tron att det är en mirakelgas som inte har ett dugg med vanlig luft att göra, då har jag funnit vad jag sökte. :-)
I nitrogen-fallet finns det kanske (?) ett geschäft att undersöka också.
Tungsten(engelska) - metallen wolfram(svenska)
Tungsten(svenska) - mineralet scheelit(modern svenska)
eller?
Det där med kväve är intressant. Går det bättre att köra med 100% kväve, än med vanlig luft (78% kväve)?
Som Hex säkert vet brukar även marulken säljas under namnet kotlettfisk.
Apropå kemiska namn: Visst låter karbamid mycket finare urinämne? Fast jag tror att de flesta innehållsförteckningar numer anger urea. Själv lusläser jag förpackningarnas innehållsförteckning just i jakten på detta ämne, som jag anser vara det bästa i fuktighetsbevarande krämer.
Bilfanatiker talar en del om dikväveoxid också, lustigt nog. För att verkligen pressa den sista gräddklicken ut ur ventilerna...
Marknadsföringsnamnen finns ju också i alla andra branscher.
Går jag och ska köpa snabbmat så beställer jag inte en ljummen pannbiffmacka med oljekokt potatis, sötad tomatpuré och brun sockerlagslösning. Utan snarare använder jag de rätt så icke-beskrivande namnen en hamburgare med pommes frites, ketchup och coca cola. Fast oftast kallar jag detta för en "Big Mac & Co" eller "150 grams meal".
Just på grund av finurlig marknadsföring.
Kvävgas i däck:
http://www.nyteknik.se/nyheter/energi_miljo/miljo/article39755.ece
Tack Kurt för länken; åtminstone 2006 tog de alltså 50 spänn PER DÄCK för något som nästan är luft. "Det finns fördelar men du behöver det inte" säger det mesta.
Carlh: Du låter som en missnöjd kund. :-) Lagad mat är ju lite annorlunda, pannbiff i bröd är ju inte en "riktigare" beskrivning än hamburgare, bara en annorlunda.
Finns det ett etablerat svenskt namn, så tycker jag att man ska använda det. Annars kan folk bli förvirrade, och tro att det är olika ämnen. Kolvätet metan (C4H) har kallats för minst fem saker till, olika sammanhang:
¤ Biogas (handelsnamn).
¤ Fossilgas (förklarar ursprunget).
¤ Naturgas (förmoligen vanligast).
¤ Rötgas (förklarar utsprunget).
¤ Sumpgas (arkaisk benämning).
Det finns förmodligen folk som tror, att det handlar om sex olika ämnen. Men alla har samma kemiska sammansättning: fyra väteatomer på en kolatom.
I tandkräm finns det numera emellanåt "baking soda". Jag antar att det låter lite bättre än "bakpulver".
"Baking soda" heter "bikarbonat" på svenska. Det är inte riktigt samma sak som bakpulver, snarare en av ingredienserna. "Bakpulver" heter "baking powder" på engelska. Ett likande ämne till är hjorthonssalt. Fast det tycks det inte vara så noga med, vilken kemisk sammmansättning det har.
Givetvis. Jag får skylla det på ett tillfälligt hjärnsläpp. Men poängen kvarstår i alla fall.
Hjorthornssalt är ammoniumvätekarbonat, NH3HCO3 (tyvärr kan jag inte konsten att få siffrorna nedsänkta, så att det ser ut som det skall)
Har det inte tidigare sålts, utspätt med andra ämnen? I så fall såldes det ändå som "hjorthonssalt". Det kanske var så från början? Om inte kan det ses som ett exempel, på äldre varuförfalskning.
Tidigare var hjorthornssalt en blandning av flera ämnen, mest ammoniumvätekarbonat men även andra, enligt Wikipedia (och ett sådant påstående skulle nog ha rättats till om det varit felaktigt), och det tillverkades en gång i tiden genom att brännan hornen från hjortar. Numera är det ett rent, kemiskt framställt ämne - ingen förfalskning i mitt tycke, bara bättre för hjortarna!
Dessutom undrar jag hur någon fixade de nedsänkta siffrorna i mitt tidigare inlägg? Kan jag göra det själv?
Det är typsnittet Georgia där vissa siffror är nedsänkta till att börja med, så att säga. Inget trolleri. :-)
Skicka en kommentar