Problem ni inte visste att ni hade, del ... Äsch.
Så här ligger det till: För inte så länge sedan, historiskt sett, så titulerade man varandra i det här landet. Fröken, licentiaten, pastorn, direktören, överstinnan. Titlarna fick man reda på när man presenterades, av en gemensam bekant; och om man inte hade blivit presenterade, ja, då blev det knöligt att konversera. Vilket Kar de Mumma skojade med i den dialog som gett titeln till denna bloggpost, där två herrar försöker att föra ett samtal utan pronomina eller titulatur. Vilket i sin tur är ett fint exempel på hur lätt historiska beskrivningar (humoristiska eller ej) kan bli obegripliga när förutsättningarna glömts bort.
Faktoid nr. 1 i detta sammanhang: förr i tiden ni:ade man alltid varandra. Nej, det gjorde man inte. Åtminstone inte om man ville vara artig. Titel för bekanta, "min herre/fru/fröken" för obekanta. Inte ni. (Även om åsikterna går isär även i denna språkliga fråga - liksom alla andra, förresten - så är detta det klara beskedet från de pålitligaste källorna jag funnit.)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
15 kommentarer:
Jag har läst den roliga historien. Den slutar med att dom löser problemet, genom att prata engelska med varandra! (skratt)
Jag har läst sketchen men misslyckats med att hitta den på nätet, i någon form (text, video).
Exakt hur pronomina och titlar användes har sannolikt skiftat ganska avsevärt genom åren. Men nog stämmer det att man som regel inte niade folk "förr i tiden" (säg åtminstone andra halvan av 1800-talet, och några årtionden därefter) -- om man vill vara artig, vill säga. Därför var det anmärkningsvärt om man niade någon av högre rang, men det omvända kunde förekomma.
Jämför hur herrn i huset reagerar när "Johan", tjänstekvinnans son, råkar nia honom:
"- Ni, ni! Djävla pojke! Ni för er."
http://runeberg.org/strindbg/tjanson1/0204.html
Som Alatius säger så förekom niande, men det skedde bara nedåt i hierarkien. När min mamma jobbade i affär under 50- och 60-talen hände det att hon blev niad av kunder.
Jag vill påpeka, att dom båda herrarna använder pronomen. Fast inte tilltalspronomen (”du”, ”dej”, ”ni”, ”er”), vilket är det som ställer till problem. Om jag inte minns fel, använder dom inte heller ”han”, ”honom”, ”hans”, ”hon”, ”henne” eller ”hennes”. I alla fall inte så länge dom pratar svenska... (skratt)
Får reda på att pronomen-löst tilltal à la "får det lov att vara lite kaffe?" skulle kunna vara en rest av det som avhandlats ovan. Alltså att man t.ex. slipper hålla reda på vem som var majorska, kaptenska och löjtnantska.
Finns det verkligen de som inte direkt förstår sådant tilltal?
Min poäng är att ordet "det" också är pronomen. Fast inte ett tilltalspronomen, förstås.
"Jag tillhör de som talar en helt tilltals-pronomen-fri svenska till alla obekanta och alla äldre personer" osv. Här: Språket i P1, 2009-06-26
Vem sa det? Var det du, Peter?
Citationstecken anger citat. Hämtat från radioprogrammet som finns på den sida som länken anvisar.
På God Morgon Världen för några år sedan berättade man om ni-reformen. Alltså att man skulle slopa titlar och tilltala alla ni -mycket praktiskt. Jag vill minnas att de bland annat spelade upp en inspelning med en äldre kvinna som arbetat som expedit. Hon berättade hur mycket enklare detta gjorde livet för folk som träffar många människor i yrket.
Hela inslaget inleddes med att påpeka att de flesta hört talas om du-reformen, men ni-reformen är det färre som känner till och den var nog viktigare.
Sensemaker
Ursäkta, när skulle ni-reformen ha varit?
Tidigt 1900-tal enligt denna hemsida
http://www.freelists.org/post/skriva/Du-och-nireformen
Sensemaker
Såg Kar de Mumma-sketchen på youtube, men kan nu inte hitta den igen!
Peter Måhlin
inetdropout@gmail.com
För två år sedan lade Sveriges radio upp ett ljudklipp med precis en sådan här sketch, från en revy med Thor Modéen (1936). Har det gjorts flera gånger eller var Kar de Mumma ett villospår?
Intressant är att frågan som blivit berömd, och är rubrik både här och på SR-klippet, faktiskt inte sägs där. Den hundlöse ser ju med egna ögon att det has hund och kommenterar detta ("Jaha, det has en hund ser jag"), varpå hundägaren berättar att det är en tax och undrar om det möjligen taxas själv. Därmed inte sagt att frågan inte kan ha ställts vid något annat framförande.
Skicka en kommentar