... På Sankt Paulsgatan. Eller vilken gata det nu gällde. En oansenlig notis – en incident som hade kunnat gå illa men som gick bra – fick en rubrik som gjorde den berömd.
När, var och hur gavs den ut? Slagningar i tidningsarkiven ger belägg från november 1923, dock inte själva rubriken utan bara uppgifter om att den skulle ha förekommit. Ibland tillskrivs den en löpsedel vilket jag har svårare att tro på. Själva händelsen sägs ibland ha varit ett fallande barn, andra gånger någon som blev påkörd av en bil. Av någon anledning varierar adressen minst, trots att den variabeln borde vara oviktigast. De allra flesta placerar ändan på Södermalm och S:t Paulsgatan, jag ser även en på S:t Eriksgatan inne i city.
Flera källor uppger att pärlan levererades i Stockholms-Tidningen. Eftersom Stocken finns med i KB:s digitala tidningsarkiv borde rubriken gå att leta fram där. Hittills har jag misslyckats. I DN har rubriken kallats "den klassiska DN-rubriken" minsann, men även där har jag gått bet.
Eller gick det till så här? Min fetning, och notera även detaljen om skylten.
När nattredaktören Mason på tjugotalet hade varit på W 6 [klassiskt murvelhak nära DN:s dåvarande red.] och var i trampen hade Håkuté [C E Holmqvist?] och jag att sköta rubrikerna, och då åkte allt möjligt in i hastigheten.
För vi hade ju mottagningen och nattreportaget att tänka på samtidigt och var ganska hetsade innan bladet gick i press vid halv tretiden.
En liten gosse ramlade ner från ett fönster i ett hus långt ute på S:t Paulsgatan, men blev hängande i kläderna i en skylt alldeles ovanför gatan och räddades sålunda. Gudskelov.
Rubriken blev: "Guds finger i ändan på S:t Paulsgatan."
Den rubriken var vi emellertid oskyldiga till. Den pådyvlades oss av signaturen Knort i en konkurrenttidning [Aftonbladet] som tyckte att vi blev väl vidlyftiga med rubricerandet.
- Eld (Erik Lundegård), DN 12 maj 1977
Inte heller i AB har jag hittat det aktuella fingret, vare sig under perioden 1920–1923 eller någon annan.
Ett större problem är att jag inte hittat rubriken i Albert "Purre" Holmkvists odödliga Stilblommor och grodor, först utgiven 1934, trots att den passar perfekt där. Inte heller har jag hittat något omnämnande av själva händelsen, om det nu var ett fallande barn eller en bilincident.
Så: När, var och hur hamnade Guds finger i ändan? På Sankt Paulsgatan, eller vad man nu föredrar.
3 kommentarer:
Torsten Ehrenmark har nämnt rubriken i minst två av sina böcker, och refererar till den som "gammal klassisk DN-rubrik" respektive "en historisk DN-rubrik".
Skulle mycket väl kunna vara en påhittad rubrik; dvs att den aldrig publicerats, men använts som exempel på redaktionerna på hur det inte bör bli. Har man väl hört eller läst den är den ju svår att glömma.
... och när jag läser följande stycke (från Ehrenmarks "Jag minns min blåa cheviot"), så tycks det som att rubriken rentav förekommit i ett internt DN-material:
"Jag ville skriva som Blasius, jag ville skriva i DN, jag ville skriva från Paris. Men när jag nu femton år senare hade ena foten innanför dörren på DN hade det hänt så mycket sedan Blasius. Nu ville jag kåsera som Oscar Rydqvist, dikta som Alf Henrikson, skriva reportage som Bang. Jag hade så många gudar. Jag kände mig som en kameleont.
Men inför redaktionschefen Ljungquists ljungande blick under buskiga ögonbryn försvann alla kameleontens färger utom den gröna. Det var som att börja från början igen. Volontärår, landsortsvikariat, ingenting räknades. Att börja på DN var att börja från början. Ljungquist satte mig i ett mottagningsrum och stack ett häfte i handen på mig. Det var Anton Karlgrens bok om journalistik på DN.
- Alla som börjar på DN måste först läsa den här, sa han och lämnade mig ensam. Det var en rolig bok och jag läste den med spänning. Det starkaste intrycket gjorde nog hans uppmaning till alla DN-journalister att inte tveka att ringa och väcka ett statsråd mitt i natten, om det behövdes. Jag kände någonting som liknade maktberusning. Vem kunde ha trott det för några veckor sedan, att jag kunde ringa och väcka Per-Albin mitt i natten, om jag ville?
Han hade också idéer om rubrikerna. De skulle vara slagkraftiga men korrekta. Och ha täckning av artikelinnehållet. Dock behövde de inte vara så slagkraftiga som en historisk DN-rubrik rörande en mirakelräddning på Söder:
GUDS FINGER
I ÄNDAN
PÅ ST PAULSGATAN"
Tack för den! I grävandet såg jag som sagt den kallas "klassisk DN-rubrik" på åtminstone ett ställe (i DN!), verkar alltså närmast ha varit ett stående epitet på redaktionen. Är uppvuxen på Ehrenmark så det där måste ha varit det första stället där jag såg den. Förstår att medarbetarna var stolta över att deras tidning tryckt en sådan rubrik... Och är det en händelse som ser ut som en tanke att alla andra tidningar jag sett placerar den i Stockholms-Tidningen?
Skicka en kommentar