"Så vill jag lova eder, jag vill draga min kos utur riket och aldrig någon tid mera komma här in igen till detta osköniga, vanartiga och otacksamma mitt fädernesland."
Brast så konungen bitterliga i gråt, steg åt dörren och gick till slottet. Grät då största parten med av folket, både adelen, bönder och köpmän, de fromma av presterskapet [dvs inte de grövsta katolikerna] desslikes.Det som skildras här inget mindre än inledningen av reformationen i Sverige. Riksdagen i Västerås 1527 beskrevs av kungens officielle krönikör Peder Swart på 1560-talet. Utöver avståndet i tid och en uppenbar tendens så finns det flera tecken på att även denna text inte alltid återger vad som verkligen inträffat. Men om Gustav Vasas öden och äventyr i Dalarna är någorlunda välkända som sagor och dessutom inte spelar någon roll i något annat sammanhang än i landskapets turistnäring (och då endast positiv), så är de källkritiska problemen med denna krönika både viktigare och betydligt mindre kända.
Men det lilla skådespelet uppförde konungen säkert. Det hade han gjort förr.
Han hade prövat greppet som en taktisk fint redan året innan, liksom i riksdagskallelsen till adeln. Kanske hade han fått uppslaget från kung Fredrik i Danmark som använt det vid en konflikt med riksrådet redan 1523.- Lars-Olof Larsson, Gustav Vasa - landsfader eller tyrann? (Norstedts 2007), s 134
Sedan han gråtande stormat ut från mötet stängde han in sig på slottet tills herrar ledamöter kom och bad honom att komma tillbaka. Man kan tänka sig att de inte hade några illusioner om vad det hela egentligen gick ut på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar