2017-12-21

Historien om två pianon

Svenska folkets underbara öden var, tänker jag mig, redan på sin tid en udda titel på en svensk historia. Det hindrar inte att den är helt okej eller rentav bra på många ställen. Och när författaren kommer till sin egen tid blir han direkt lysande; Grimbergs giftiga beskrivningar av världskrigets (det första) ransoneringar och all den korruption, inkompetens och annat oskönt som då utvecklades i landet är underbar läsning.

Och där hittade jag följande stycke med en detalj som förbryllade. För vad är det för beryktade fortepianon (vad pianon kallades på 1800-talet) som nämns?
Även våra fiskare fingo nu en tid rikligare lön än vanligt för sin möda, en lön så mycket mera välförtjänt, som minfaran gjorde deras yrke vida mer riskfyllt än någonsin förr. Skada bara, att de ej som bonden hade någon fast egendom att lägga ned sina förtjänster på utan mången gång använde dem på ett förvänt sätt. Därom vittna en del förfärliga 'herrskapshus' med verandaåbäken i Göteborgs skärgård. Huruvida de innesluta de mycket beryktade två fortepianona må lämnas osagt. De tillhöra sannolikt mera de elaka ryktenas värld än verklighetens.
- Carl Grimberg, Svenska folkets underbara öden IX, sid 696

Historien var uppenbarligen känd en gång i tiden men idag är den det inte. (Den har åtminstone inget att göra med de fåtaliga stycken som skrivits för bl.a. två pianon.) Men vad är grejen? Det krävdes lite gräv i tidningsläggar för att få reda på vad det var frågan om. Var så god:
En gäst i ett burget hem noterade att det stod två pianon i salongen.
- Vad ska du med två pianon till? frågade han värden.
- Mina döttrar spelar båda piano, blev svaret.
- Men de kan väl spela lika bra på samma piano?
- Ja, naturligtvis, men jag tycker det ser så snålt ut.
- En genomsnittlig version av historien som den återgavs i pressen våren-sommaren 1916

Syftet var givetvis att driva med vräkiga nyrika, om de nu var bönder eller fiskare, smugglare, "gulascher" (svarta börs-handlare) eller någon annan sort som man irriterade sig på. Slagningar ger även vaga indikationer på att "två pianon" levt kvar som sådan symbol, även om sammanhanget inte alltid hängt med.
Jag sade som saken var, att far nog var väldigt rik och hade mycke skolor men förlorade. Och ibland satt han vid pianot, sade jag, och grät. Och mor satt vid ett annat piano, för vi hade två, sade jag, och hon grät inte alls. Gjorde bara ett sånt där leende.
- Harry Martinson, Vägen ut (1936)
Matsalen hade två pianon och varför visste ingen.
- Ivar Lo-Johansson beskriver Lev Tolstojs lyxiga Jasnaja Poljana i memoarboken Frihet (1985)

4 kommentarer:

Anonym sa...

Väckte min nyfikenhet och mycket riktigt fanns det två pianon i Yasnaya Polyana.

"There are also two grand pianos in the room as well as chairs, which would make for social gatherings of adults and children after dinner."
https://www.rbth.com/travel/2013/09/17/a_weekend_in_yasnaya_polyana

MVH

Hans

Spito sa...

Harry Martinson använde annars just pianon som ett sätt att klassificera medelklassen.

”Av medelklass finns fyra slag. 1) med bildning och piano, 2) med bildning men utan piano, 3) utan bildning men med piano, 4) utan både bildning och piano.”

Om dubbla pianon komplicerar klassanalysen eller ej vet jag dock ej.

Anonym sa...

Pianon var 1800-talets grammofon. Nästan all musik gavs ut också i arrangemang för piano, mycket ofta för två spelare, speciellt orkesterstycken. Och i "bättre" miljöer satte dessa spelare vid var sitt piano.

Hexmaster sa...

1 och 2 visste jag, 3 visste jag inte, och inte heller att två pianon alltså var standard i "bättre miljöer" -- en god bit över vanlig ordinär medelklass, kan tänka! Så den roliga historien från 1916 fick in mig på fel spår. Tack för korrigeringen.