Illinois Nazis

En recension skriven åt forumet Skalman. Tycker ämnet är tillräckligt intressant för att platsa även här.

The Axis Air Forces — Flying in support of the German Luftwaffe
Frank Joseph (Frank Collin)
ISBN 978-0-313-39590-1
Praeger (2012)

Ämnet är nog så intressant: Luftwaffes kolleger. Vad vet vi icke-experter om dem, på rak arm? Alla känner naturligtvis till det japanska flygvapnet, från Pearl Harbor liksom andra platser; några vet att Mussolini hade sitt Regia Aeronautica Italiana, hur väl eller illa det nu försvarade sina färger; och vad som finns utöver detta är det få som vet, än färre som känner till detaljer. Hur många känner till det ungerska, slovakiska eller manchuriska flygvapnen? Hur många vet att Thailand inte bara grundade ett flygvapen redan 1913, utan även flög egna konstruktioner? Hur många, utöver experterna då, känner till de finska flygarässen, att de rumänska oljefälten försvarades av landets eget flygvapen, eller att britter och irakier möttes i luftstrider?

Frank Joseph har valt ett utmärkt tema för sin bok. Den hade kunnat bli spännande, intressant och lärorik. Det har den inte blivit, av flera anledningar.

En anledning är författarens förmåga att skriva oläsligt. Oförmåga att skriva läsligt är banalt och vardagligt; att skriva riktigt illa är något annat, en "icke-talang" som sannerligen inte förekommer hos vilken bloggare som helst.

Ett av Frank Josephs "tics" går ut på att när två styrkor möts, i luften eller i något annat sammanhang, så får läsaren alltid veta exakt hur många plan eller skepp av den och den sorten som fanns och föll på respektive sida; däremot ett minimum av färg och inlevelse, som återgav han bokföring. En annan av hans tvångstankar är att närhelst en ny flygplansmodell nämns (och de är otaliga) så ska deras viktigaste data presenteras: antal motorer med tillverkare, modell och hästkrafter angivna, beväpning med kalibrar, toppfart, högsta flyghöjd, vingyta och så vidare. Dessa sifferbemängda hårbollar dyker upp på var och varannan sida och bromsar upp läsningen; man lär sig snart att hoppa över dem. Författaren verkar lyckligt omedveten om vad han tar sig till med textens flöde. På samma sätt kan han börja beskriva en person, trupp eller händelse, för att plötsligt associera iväg åt något annat håll. En beskrivning på flera sidor av det sovjetiska flygvapnets maskiner finns insprängd mitt i ett kapitel om något helt annat. Och när även skildringar av korta episoder ofta levereras i sönderskakad form, så har kriget i sin helhet blivit närmast oigenkännligt. Ibland känns det som en helt annan konflikt som aldrig beskrivits tidigare.

Om du någonsin skulle stöta på The Axis Air Forces så läs introduktionen. På tio sidor återges alla egenheter ovan.

När jag väl vant mig vid stilen — "gett upp hoppet" är kanske en bättre beskrivning — så började jag se ett återkommande mönster i beskrivningarna av saker och ting. Hos Frank Joseph är det nämligen så, att närhelst illdåd begås, civila bombas, anfall görs utan föregående krigsförklaring med mera, så är det av de allierade. Axelmakterna och associerade nationer gör sig aldrig skyldiga till sådant. Händelser som övertagandet av Tjeckoslovakien, uppdelandet av Polen och invasionen av Manchuriet motiveras helt kort som utslag av vishet och förnuft, eller motiveras inte alls. Att Vichy-regimen och Manchukuo skulle ha varit marionettregimer förnekas å det bestämdaste. Churchill är en brottsling av grövsta sort i Europas kamp mot kommunismen. Och så vidare.

De allierade är inte bara onda, utan även inkompetenta. Ett otal kraftmätningar nämns som sagt, och av dem framgår att de allierade behövde ett övertag på flera hundra procent för att ha minsta chans att vinna eller ens överleva en drabbning. Piloterna på den goda sidan plockar med jämnmod Mustanger och Liberators i klasar, som regel med obetydliga egna förluster. Allierade propagandamyter från kriget skåpas ut till förmån för axelmakternas propagandamyter från kriget.

Man kan fråga sig hur sådana allierade alls lyckades vinna kriget? Jo, genom kollaboratörer och förrädare, Ultra-projektet och andra fula knep. Hade man hållit sig till manlig ädel kamp så hade kommunisterna med kompanjoner inte haft en chans.

Att boken var praktiskt taget oläslig hade jag redan konstaterat. Nu verkade den fullkomligt opålitlig dessutom. Jag blev nyfiken på författaren. Vem är Frank Joseph?

I beskrivningen nämns att Frank Joseph har titeln "Professor of World Archaeology". Den var inte utfärdad av något universitet utan ett "Savant Institute" i Japan som jag inte hittat några som helst uppgifter om. Han skriver regelbundet i tidskriften Ancient American som tagit på sig att presentera "bortglömda och ibland rentav undanhållna belägg" för regelbundna kontakter över Atlanten och Stilla havet hundratals eller tusentals år före Columbus. Han har skrivit mycket om Atlantis, inte vetenskapliga analyser av fenomenet utan som ett faktum. Ovetenskapliga stollerier? Det är bara början.

The National Socialist Party of America grundades 1970 i Chicago av Frank Collin. De blev kända lokalt för demonstrationer riktade mot svarta, över hela landet 1977 när de planerade att marschera genom en förort med en hög andel judar, varav många hade överlevt förintelsen. Det är detta som uppmärksammas i Blues Brothers; de var verklighetens "Illinois Nazis". Den sistnämnda marschen blev en komplicerad process där resultatet kan sammanfattas som oavgjort. Marschen ägde hur som helst aldrig rum.

Grundaren fick nu två betydligt större problem. Dels avslöjades att han var jude (född som Francis Joseph Cohen). Dels greps han sedan han utnyttjat småpojkar sexuellt. Partiet ville inte längre veta av honom. När han släpptes ut från fängelset bytte han namn till Frank Joseph.

Nu började han försörja sig som skribent, med inriktning på ting som pyramidernas hemligheter, mayaindianernas hemligheter, nyhedendom (han räknar sig själv som troende), Atlantis och graal... Och de senaste åren om kriget. Häromåret kom Mussolini’s War ut, av recensioner att döma är den lika fantasifull och revisionistisk som Axis Air Forces.

Hur har då ett förlag som Praeger lurats att ge ut en sån här stinkbomb? Även om de hoppat över efterforskningarna (liksom kanske redigerandet av själva boken?) står en av författarens "meriter" med i författarbeskrivningen, nämligen hans deltagande på den revisionistiska tidskriften The Barnes Review: "Politically incorrect, but historically accurate!" — Om hans insatser där är hälften så usla som Axis Air Forces så är vi övriga att gratulera.


Betyg: 0 av 5.



Även respektabla boklådor som AdLibris för den.