The rebel yell var ett stridsrop som konfederationens soldater höll sig med under inbördeskriget - det som började för 150 år sedan - för att skrämma fienden och egga sig själva. Än idag är begreppet välkänt, åtminstone på vissa håll. Men hur lät det? En sak är säker, och det är att det inte hade något att göra med det simpla yii-haa! en del fått för sig.
At last it grew too dark to fight. Then away to our left and rear some of Bragg's people set up 'the rebel yell'. It was taken up successively and passed around to our front, along our right and in behind us again, until it seemed almost to have got to the point whence it started. It was the ugliest sound that any mortal ever heard -- even a mortal exhausted and unnerved by two days of hard fighting, without sleep, without rest, without food and without hope...
- Ambrose Bierce, senare namnkunnig skribent, beskriver slaget vid Chickamauga där han var löjtnant
Närmare besked än så har varit svårt att få. Tekniken att spela in ljud kom några år senare, men just detta ljud verkar samtiden inte ha varit i närheten lika intresserat av som eftervärlden - så är det ofta med historia.
Svårt, men inte omöjligt. Här berättar Waite Rawls, The Museum of the Confederacy, om hur han så småningom fick en uppfattning av the rebel yell (del 1 av 2).
En poäng är att det ska uppföras i grupp, ju större desto bättre; det ger en annan effekt än en ensam soldat som står och tjoar. I del 2 av 2 får några reenactors lära sig grejen:
Wikipedia: Rebel yell
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
En amerikansk släkting som är historieintresserad berättar att man uppmanat en gammal konfederationsveteran att demonstrera ljudet för inspelningsutrustning. Han svarade att det inte gick. Det är den sorts ljud man bara kan ge ifrån sig när man är halvt svulten, vettskrämd, ursinnig och halvt galen. Tyvärr gav han ingen källa. Det låter troligt. Någon sorts riktigt djuriskt läte från en verkligt desperat och ursinnig hord av människor måste låta ordentligt skrämmande.
Sensemaker
Tja, åtminstone två totalt oberoende andra konfederationsveteraner höll ju tydligen inte med, och spelade in mer eller mindre exakt samma ljud, i varsin ände av landet.. och jag kan ju tillstå att personligen tyckte jag ljudet av 70 samtidiga sådana skrik lät jäkligt läskigt, och jag kan inte ens föreställa mig hur skrämmande tusen skulle låta i verkligheten.
Ett rent djuriskt desperationsvrål låter förstås också läskigt men ger knappast samma boost åt självförtroendet och samhörigheten som att vara omgiven av tusen man som upphäver exakt SAMMA inövade skrik som man själv..
Nja. Kanske veteranen tyckte det kändes underligt att stå och yla själv - jag hade tyckt det. Kanske trodde han det han sade, och på sätt och vis kan jag ge honom rätt: det går inte att jämföra när man sitter och myser inomhus i fredstid.
De "reenactors" som prövar på det ger ett lite blandat intryck tycker jag, men det gäller inte bara deras yell...
Det "syntetiska kompaniet" lät definitivt otäckt så det räcker. Om det så mycket som gav en antydan om hur det faktiskt lät så förstår jag helt och hållet beskrivningarna från ömse sidor.
Sen tröttnar jag aldrig på udda historik av det här slaget, när man försöker att fånga det mest svårfångade.
Jag hade definitivt inte gissat på människor ifall jag skulle gissa varifrån lätet kom. Som en av beskrivningarna sa: galna hundar eller svältande hyenor. Det är mer vad man skulle associera till.
Sensemaker
Skicka en kommentar