Guld och slagrutor i Dalarna

Lindström är mannen i mitten, vänd från kameran. Förmodar att han har slagrutan i högsta hugg, ute på en mobil fältundersökning.

"Han är ju född med gåvan och han lär aldrig ha misslyckats. Att det är något underligt med honom syns på honom förresten - jag har sett honom en gång."

- Vittnesmål i Husmodern 1930; den intressanta dubbeltydigheten torde vara oavsiktlig

Enligt ett till pressen distribuerat meddelande har "den bekante slagrutemannen Lindström från Boliden" påträffat stora guldfyndigheter. Dels i Lumsheden i Svärdsjö socken och dels i Balungstrand i Envikens socken. På det förra stället går guldmalmen ända upp till markytan, medan den i Balungstrand förekommer på 30 meters djup.
Den första delen av meddelandet är övervägande skämtsamt, men den senare är så mycket bedrövligare. Här gå nu återigen en mängd människor och placera sina mer eller mindre surt förvärvade slantar i guldgruveaktier, slantar som de lika väl kunnat kasta direkt i sjön – allt bara därför att en slagruteman "hittat" guld.

- Tidningen Norran, 1 augusti 1929

På hemsidan för Ljustorps hembygdsförening finns en prima beskrivning av den märkliga episoden, med tidningsartiklar och allt. De har angett rubriken "Guldrushen 1930", men som framgår av artikeln ovan hade den börjat något tidigare.

Sommaren 1930 bildades hur som helst Sanna gruvandelsförening. En lång rad namn från olika orter i trakten räknas upp - folk med dalarötter kanske hittar en och annan bekant? - Sjöström, Sandström, Westin och Fröberg, från ställen som Frötuna, Högland, Viksjö, Östrand ... Medborgare som lade ut uppskattningvis 4-500 kronor var; jag har inte vågat kolla penningvärdet men det är förvisso mer än växelmynt.

Att man vågade sig på projektet berodde alltså på att man haft lyckan att få till sig en sällsam begåvning, slagrutemannen K J Lindström (om han nu kom från Lund, Boliden eller någon annanstans):

Under sommaren 1930 gjorde han omfattande undersökningar av områdena kring Guldnäsbäckens utlopp och i dalgången från Sanna till Skälljom. Lindström var en slipad slagruteman som lärt sig att hålla opimismen och entusiasmen uppe hos gruvandelsägarna! Ännu flera andelsköpare strömmade till. Förhoppningarna om den framtida vinsten och avkastningen hägrade för de flesta.

När febern grasserade som mest fick den en viss spridning till Medelpad och orterna Bredsjön och Ljustorp.

Hösten 1930 började man provborra. Från laboratoriet i Stockholm kom inte alls de besked man väntat sig. Men om vi borrar här borta då? Nehej, inte det ... Här då? ...

Bland andra detaljer i en historia som verkar väl värd att studera närmare återfinns Lindströms känslighet för guld. Han var mestadels inkvarterad hos Westins i Sanna, ser ni, men då och då stördes hans sömn av de väldiga guldmängder som låg och signalerade under huset, och han fick flytta till Sandströms. Fast andra gjorde den observationen, att dessa flyttningar korrelerade till mängden haltiga drycker i det Westinska hushållet; måhända det var de tomma flaskorna som störde Lindström mest..?

Till slut tröttnade man på slagrutemannen och skickade iväg honom - vilket lyckades först på andra försöket. (Just så.) Gruvandelsföreningen upplöstes först 1934, gissningvis hade verksamheten varit minimal under en längre tid. Idag minner några öde borrhål om slagrutans psykologiska kraft.

Ett oväntat, uppiggande och på sätt och vis lite sorgligt belägg kommer från den i Norran citerade tidning som menade att guldfebern håller på att utvecklas till en "nationell idioti" och varnade för "slagrutemän och andra bedragare". Vilken tidning? Aftonbladet.


Ljustorps hembygdsförening: Guldrushen 1930
Malmgrävningarna i Ljustorp, Sundsvalls Tidning, 30 augusti 1930
Guldfebern i Medelpad, Husmodern nr 35/1930