Bilden verkar bekräftas av vetenskapliga återgivningar som denna. Man kan fråga sig hur rymdsonder alls kan komma förbi?
Men det är just inget större problem. Asteroiderna är visserligen bra många - hundratusentals, kanske en miljon eller fler, på 1 km eller mer - men de astronomiska avstånden är sådana att man får ha rejäl tur/otur (stryk det som ej önskas) för att stöta på någon av en slump.
Sedan man börjat upptäcka dem fick man snart idén att de kanske utgjorde resterna av en söndersmulad planet. Numera har man kommit på varför så knappast är fallet - till exempel är deras sammanlagda massa inte mer än några procent av månens - och Phaeton lever bara kvar i science fiction och några udda pseudovetenskaper.
Exakt hur lite 4 % av månens massa utspridd över alla dessa miljarder kubikkilometer är vet jag inte hur det ska åskådliggöras, men det är inte i närheten lika solitt som exempelvis rök. Jämför när jag bloggade om en Skalenliga jord.
En finfin snutt som åskådliggör upptäckandet av asteroider under perioden 1980-2010. De röda är de som korsar jordens bana.
2 kommentarer:
Hittills är det minst sex rymdsonder, som passerat asteroidbältet utan problem. Det är Pioneer 10 och 11, Voyger 1 och 2, Galileo och Casini. Dom fyra första är nu på väg ut, i den interställära rymden. Galileo kraschadades avsiktligt på Jupiter, för att den inte skulle träffa månen Europa. Casini befinner sej nu, i omloppsbana runt Saturnus. Någon som känner till några fler, eller är det bara dom sex?
David Morrison har skrivit om samma sak:
http://astrobiology.nasa.gov/ask-an-astrobiologist/question/?id=124
Tydlig är det en rymdsond till, som passetat asteroidbältet utan problem. Den heter Ulysses och fungerar inte längre. Sannolikt följer den fortfarande, sin kometaktiga omloppsbana runt solen. Men jag vet inte ens om någon sett den, sedan den slutade fungera 2009.
Skicka en kommentar