Oläsliga böcker

Fransesco Guicciardini (1483-1540)

I Florens fanns det en gång en förfalskare som rättvisan kom ikapp. Sedan han fällts lät domstolen honom välja straff: antingen tre år på galärerna (ett straff som förekom då, om än inte under antiken) eller ... att läsa Guicciardinis Storia Fiorentina, "Florens historia". Han tog boken - måhända hade han ingen närmare bekantskap med den sortens verk och fann valet självklart. Han orkade fram till kriget mot Pisa 1497. Sedan gav han upp, slog igen boken och gick till roddarbänken.

Episoden hittade jag hos Frans G. Bengtsson, som i sin tur hittade den hos historikern Macaulay. Sann? Kanske det.

Men poängen, som jag tror att många som läser denna blogg känner till, är definitivt en realitet: läsandet av vissa böcker är en plåga som överträffar vanligt fysiskt lidande.



Alfred Rosenbergs Der Mythus des 20. Jahrhunderts, "Det tjugonde århundradets myt". Nazisternas chefsideolog lade 1930 ut texten om världshistorien som han förstod den, hur den formats av olika rassjälar, deras egenheter och strider. Och dessa förvirrade tankegångar levereras med en hopplöst bedrövlig stil, kompakt, komplicerad och genomtrist, i en, såvitt jag minns, oändligt lång text. Jag har läst hela boken en (1) gång och kan inte föreställa mig vilka krafter som skulle kunna förmå mig att återvända till den.

Pröva själva:

archive.org: The Myth of the 20th Century [PDF]

Den här bilden betraktade jag då och då under läsningen. Inte för att det blev lättare, men någonstans gjorde det ändå gott.