Rimma till gröt och lever

Rimma till gröten är det många som gör. Men har ni någonsin rimmat till lever?

Denna lever är icke av en gris
Den som tror på Christum är vis

Våra grötrim började nog i Tyskland bortåt renässansen. De användes av överklassen om lever, i synnerhet gäddlever som ansågs vara en delikatess utöver det vanliga (någon som vet besked?). För att markera det högtidliga, och kanske även för att ge några avbrott i tidens utdragna måltider, fick den som skulle hugga in på den fina levern även leverera ett leverrim. Fixade man inte det på egen hand fanns små samlingar med rim utgivna. Den äldsta kända svenska samlingen, Några bodrim, gavs ut 1620.

Denna lever är inte från en stör
Tänk på din ända, vad du gör!

Så den som nödrimmar till gröten kan känna historiens vingslag.

Så småningom började folk utanför de förnämsta kretsarna att ta efter bruket, på ett sätt som inte är ovanligt i historien. Just lever var visserligen utpräglad överklassmat. Bland allmänheten kunde lever ätas färsk direkt efter slakten, men annars gick det mesta till korv. Så leverrimmen fick användas om någon annan rätt: det fick bli gröt. Ett undantag lär Gotland vara, där leverrim var en levande tradition hos vanligt folk ännu på 1800-talet. Annars hade det fina folket tröttnat på 1700-talet.

Rimmandet var nu knutet till gröt, men ännu inte till en helg. Vid mitten av 1800-talet utformades hos borgerskapet det mesta av det vi uppfattar som gammeldags julfirande, och det var då som de lantliga grötrimmen fogades in i traditionen. Där skulle den leva kvar även sedan det allmänna grötrimmandet året runt försvunnit.

Julklappsrimmen verkar dock vara en annan historia, då dessa levt sitt eget liv från 1700-talet och framåt.