Läste just om Napoleons egyptiska kampanj år 1798, beskriven av Vivant Denon. I bokens förord, skrivet 1961, fanns en passage som jag inte kan låta bli att återge:
Napoleons politik gick från början ut på att "befria" egypterna från mamlukerna, dvs. från den albanska och circassiska milis som i den turkiska sultanens namn utsög landet för egen räkning.
[...]
För västerländskt förnuft föreföll det som om både sultanen och den egyptiska befolkningen hade allt att vinna på dessa tyranners fall. Att istället för deras godtyckliga maktmissbruk skänka landet ordning och ekonomiska utvecklingsmöjligheter samt garantera de enskilda invånarna lagens skydd och demokratisk beslutanderätt i egna angelägenheter, tycktes vara en så hög och allmännyttig uppgift att invasionsarmén landsteg med känslan av att vara civilisationens missionärer. Det enda problemet var, menade man, att vinna befolkningens förtroende genom att visa att fransmännen inte kom som kristna korsfarare för att utrota islam eller som utsugare liksom tidigare erövrare. Snart hade man organiserat en helkollaboratöradministration av mer eller mindre pålitliga inhemska notabiliteter.
[...]
Resultatet blev å ömse sidor en obruten räcka av missförstånd. Egyptierna såg i fransmännens moderation ett tecken på svaghet som inbjöd till revolt och fransmännen såg i egyptiernas motstånd ett tecken på primitiv envishet och trotsinstinkt som måste bemötas med faderlig tukt, åtföljd av ny förtroendeingivande mildhet. Men tukten blev för varje gång allt hårdare och snart hade man frammanat ett ockupationskrigs hela sorgespel med arkebusering av gisslan och repressalieutplåning av hela samhällen som komplement till de reguljära fältdrabbningarnas fasor.
4 kommentarer:
Jag tvivlar starkt på motivet; det låter lite för mycket 1900-talets USA/Storbritannien/Frankrike. Den franska regeringen kan möjligtvis ha haft sådana motiv, i den mån en sådan existerade. Napoléon Bonaparte själv var väldigt osannolik kandidat, för att ha så nobla motiv. Han sakande ideologisk övertygelse, men var å anda sidan en stor egoist. Vad jag har lärt mej var att hans motiv för att erövra Egypten, att ta kontroll över Suez. Där var hade han tänkt att dom skulle gräva en kanal, genom den fördjupning i landskapet som redan fanns. På så sätt skulle man skapa en säkrare sjöväg till Indien, för att sedan besegra britterna där. Den ambitionen verkar så här i efterhand, vara lite väl överskattande.
Om jag förstått det rätt, så var mameluckerna inte alls albaner. (Vad ”circassisk” ska betyda är en gåta för mej.) Dom ska i stället ha varit egyptier med afrikanskt påbrå. När den franska armén ledd av Napoléon dök upp, blev dom tagna på sängen. Dom hade inte haft någon aning om, hur underlägsna dom var. Med ”underlägsna” menar jag då ekonomiskt, tekniskt och organisatoriskt; ”under-” och ”övermänniskor” finns ändå inte. Att erövringsförsöket ändå misslyckades berodde på, att britterna skar av vägen över Medelhavet. Napoléon själv lyckades nätt och jämt ta sej hem, varefter han gjorde slut på den franska revolutionen. Fast det är förstås en annan historia.
Fullt möjligt. Min poäng var att 1961 års beskrivning stämmer väl in på dagens Irak.
Circassien = Tjerkessien, område i Kaukasien.
Tack, jag tyckte det lät lite väl bekant. Trots att det skrevs för 48 år sedan.
Författaren har nog inte ens försökt, att vara opartisk. Han har skrivit som han önskat att det skulle varit, snarare än hur ahn bedömt att det varit. Det har sedan blivit en oavsiktilig profetia, som i stort sett slagit in – i Irak! Varför jag tror det? För att historien aldrig upprepar sej; åtmonstone inte så exakt, som vissa vill få det till. Det finns däremot vissa regelbundenheter, i hur samhällen utvecklas. Dessutom förekommer situationer, som liknar varandra. Men om man verkligen ska kunna lära sej av historien, måste man förstå skilnaden mellan nu och då.
Skicka en kommentar