Talesättet innebär att även aldrig så stora hjältar kan ha ögonblick av svaghet; men även att det faktum, att alla deras verk inte är fullkomligt felfria och utan vank, inte skall tolkas som kritik mot deras prestationer i stort.
Här är tre exempel på stora vetenskapsmän och fel de fått för sig.
Galilei
Hans banbrytande Dialog om de två världssystemen var länge tänkt att heta Dialog om tidvattnet. Det syftade på en teori Galilei hade, om att tidvattnets rörelser utgjorde ett bevis för jordens rörelse runt solen. Eftersom denna tyvärr var helt fel så var det på sitt sätt tur att titeln ändrades.
Newton
Ägnade sig i viss mån åt astrologi, men i betydligt högre grad åt alkemi. En efterlämnad förteckning över böcker i hans ägo rymmer t.ex. fler volymer om alkemi (169) än om matematik (52). Hans arbeten i ämnet trycktes tydligen aldrig, manuskripten återfanns först i mitten av 1900-talet.
Einstein
Accepterade aldrig kvantmekanikens s.k. osäkerhetsprincip: att man, enkelt uttryckt, inte med godtycklig precision kan mäta en partikels hastighet och position. Eller närmare bestämt den s.k. Köpenhamns-tolkningen, enligt vilken osäkerhetsprincipen är en faktisk beskrivning av verkligheten; en partikel är inte en sorts kula (som man tänker sig) utan en vågform (som man just inte föreställer sig så lätt).
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Newton ägnade också enormt mycket tid åt religiösa spekulationer, framför allt runt bibliska profetior. Jag har en förstautgåva (från 1700-talets mitt) av den svenska översättningen av hans bok om profetiorna i Daniels bok. Intressant, ambitiöst nonsens, men icke desto mindre nonsens.
Lite sorgligt att tänka på att han slösade så enormt mycket tid och kraft på helt meningslösa saker. Men han var en extremt excentrisk person på många sätt, och hade han inte varit det hade han kanske heller inte kunnat göra det "vettiga" han gjorde..
att Einstein var kritisk till kvantmekaniken är väl inte så konstist eftersom den går stick i stäv med relativitetsteorin?
Umm.. nej. Stick i stäv är definitivt en överdrift. De behandlar till största delen inte ens samma saker, de har helt olika skala. Den allmänna relativitetsteorin handlar om "stora" saker, kvantmekanik om mycket små. Båda är extremt bra på att förklara saker som händer i "sin" domän eller skala. Båda ger upphov till konstigheter när man försöker applicera dem på "fel" skala.
Men det finns egentligen ingen anledning att tro att den ena måste gå att applicera i den andras domän. Om man hittade en teori som fungerade precis lika bra i båda skalorna skulle det vara den omtalade "unifierade" teorin. Men det är inte ens säkert att en sådan existerar.
Man kan kanske säga att kvantmekaniken och allmänna relativitetsteorin har samma förhållande sinsemellan som Newtonsk fysik och Einsteinsk fysik. Du behöver Newtons tredje rörelselag för att beskriva hur en månraket fungerar, medan Einstein bättre beskriver hur månen hålls kvar sin omloppsbana av jordens gravitation och varför du upplever tyngdlöshet på din väg dit i raketen.
Einstein har kallats den siste klassiske fysikern. Han måtte åtminstone ha varit bland de sista av rang som inte accepterade kvantmekaniken.
Av de två senaste kommentarerna håller jag med Engan mest. Einstein förfinade Newtons mekanik, men kvantmekaniken är inte en förfining utan något helt nytt.
Att Einstein inte accepterade kvantmekaniken är nog riktigt, men påståendet riskerar ändå att missförstås. Jag har inte fördjupat mig i ämnet, men jag är tämligen övertygad om att Einstein trodde på att kvantmekanikens förutsägeser stämmer överens med experiment, i sådana fall där experiment hade genomförts och kvantmekanik är tillämpbar. Däremot trodde han inte att kvantmekaniken var den slutgiltiga sanningen, och argumenterade nog åtminstone vid något tillfälle för att en del förutsägelser som man ännu inte kunde testa borde vara fel (EPR-paradoxen), och där verkar det ju som att det var Einstein som hade fel.
Jag skulle nog för övrigt påstå att många fysiker som accepterar kvantmekaniken inte påstår mer än att förutsägelserna stämmer med experimenten.
Det berömda tärningscitatet, återgivit i sitt sammanhang enligt Wikiquote, ger en lite mer nyanserad bild:
Quantum mechanics is certainly imposing. But an inner voice tells me that it is not yet the real thing. The theory says a lot, but does not really bring us any closer to the secret of the 'old one'. I, at any rate, am convinced that He does not throw dice.
När det gäller Isaac Newtons alkemi, så är det en annan sak. Han försökte göra alkemin mer vetenskaplig; ett steg på väg mot modern kemi. Bland annat kritiserade han samtida alkemister, för att uttrycka sej allt för flummigt. Det mest mystiska han skrev på området, var tänkt som parodier. Något magiskt tänkande, var det så vitt jag vet inte frågan om.
Skicka en kommentar